”Vi som alltid sa madonna!”

JAG TÄNKTE TA BORT DET HÄR NÄSTAN DIREKT EFTER ATT JAG SKRIVIT DET. DELS KÄNNS DET INTE SÅ FRÄSCHT ATT DRA UPP SAKER SOM DET TYDLIGEN TJAFSADES OM I TIDNINGARNA FÖR TVÅ ÅR SEDAN. DELS TROR JAG ATT JAG UNDERSKATTAT SANDAHL, ÄVEN OM JAG NOG HADE RÄTT I ATT MEDIECIRKUSEN VAR LITE VÄL LALLANDE FÅNIG. MEN NU FÅR DET IALLAFALL STÅ KVAR TILLS VIDARE. OM INTE ANNAT FÖR ATT DET ÄR FÖR LÅNGT FÖR ATT FÅ PLATS I MIN LÄSDAGBOK.


Om det inte vore för att jag ibland får intryck av att det är ofrivilligt är det givetvis väldigt roligt, kanske rentav genialt, att låta huvudpersonen i en bok man kallar Vi som aldrig sa hora lida av maskerat men kraftigt hora-madonna-komplex.

Japp, jag har alltså läst Ronnie Sandahls (eller Sandal som jag ibland kallar honom) ”generationsroman” för åttiotalisterna. Jag känner inte igen mig ett skit men förhoppningsvis beror det delvis på att jag är några år äldre än Ronnie och hans figurer. När jag var ung skickade man inte SMS, man drack inte kaffe latte ur take-away-muggar och man såg definitivt inte V for Vendetta på dvd. (Det där misstänker jag fortfarande är en anakronism men det är möjligt att det går att klämma in i kronologin med milt våld.)

Fast vad vet jag om hur det var när jag var ung? När jag läser får jag återigen känslan av att ha tillbringat livet i mitt eget lilla hörn, lite vid sidan av. Jag kan för den delen inte komma på något jag missat.

I min gymnasievärld umgicks man överhuvudtaget inte med människor som läste praktiska gymnasieprogram. Någon från Barn- och Fritid satt i elevrådet. Någon bekant i föreningslivet läste Industri eller IV. Det var allt. Men i Falköping umgås man tydligen med alla.

Falköping är även helvetet på jorden, det begriper man. Det ligger fångat mellan två berg och plågas av ständigt strilande regn (lite som Borås alltså). Det går inte att komma därifrån heller. Enda möjligheten till Ett Annat Liv är att få volleybollstipendium. (Något som nog faktiskt är tänkt att tas på allvar även om det låter rikslöjligt för någon med min bakgrund.)

Huvudintressena i det litterära Falköping är sex (helst bakifrån) och sprit. I det förstnämnda är de flitiga och avancerade, i det sistnämnda är white russian det mest sofistikerade de kommer i kontakt med. Utöver det finns idrott och längtan till ett bättre liv. Det är rätt kört.

När Amanda Svensson debuterade häromåret med Hello Dolly jublade någon tidning ”Dolly är den nya mannen”. Minst lika sant är att Hannes och hans killkompisar är en vacker liten samling av den problemtyngda människogenren ”unga kvinnor”. De hetsäter, skär sig och har otillräckliga föräldrar. Hela katalogen alltså.

Storyn flyter rätt bra med ett par logiska luckor. Värst är kanske att de enda gångerna som Hannes svajiga och småpuckade omgivning gör goda analyser är när de talar om för honom (och läsaren) vad det är för fel på honom.

Tyvärr tror jag att den här boken lanserats som en det-är-synd-om-killar-bok. En ”berättelse om killarna som förväntades bli de nya moderna männen men misslyckades” som det står på baksidan. Och visst, som modern man är Hannes rätt misslyckad, men det beror inte – som media verkar tyckt – på att tjejer vill bli behandlade som ”horor” (vilket Hannes själv f ö gör vid minst två tillfällen) utan helt och hållet på honom själv. Själv vill jag nästan se pryglingen han utsätts för som en hämnd från författaren. Så har tyvärr inte media sett det och jag är väldigt osäker på Ronnie Sandahls egen uppfattning. Den artigaste förklaring jag kan tänka mig är att han spelat med i synd-om-killar-spelet för att sälja fler böcker.

Vi får tre rejäla porträtt av de manliga huvudpersonerna (må vara att Hannes mest förblir en streckgubbe som man får fylla i med sina egna konstnärliga komplex – heder åt författaren för att han dessutom låter Hannes vara en rätt usel självutnämnd skribent som dessutom kommer till insikt om det) men det är faktiskt bara flickvännen Wilma som jag verkligen förstår. Jag förstår precis varför hon inte kan leva med Hannes, varför hon är kroniskt otrogen mot honom och varför hon gör slut. I hans värld är alla tjejer horor eller madonnor och han är inte en sådan som kallar tjejer för horor. I Frippes värld, där tjejer är horor, kan tjejerna vara ungefär som de vill, så länge deras kroppar är tillgängliga. (och är väl egentligen fria att gå när de inte känner för att ställa upp heller – de är ju redan horor.) Hos Hannes kan de ingenting.

Vi har alla romantiska idylliseringsfaser. Av någon anledning verkar killar värst. Man missar aldrig ett tillfälle att tänka eller säga att den tillbedda är perfekt, men hur sant det än kan verka vara: Förr eller senare måste man fylla femton och inse att ingen kan leva lycklig med de tillskrivna egenskaperna.

Det är väl typ det som händer i den här boken. Eller borde hända. Inför läsarens ögon kläs Hannes av och visar sig vara en ganska ynklig gestalt. Tyvärr är det inte så han själv ser på saken och vad värre är: Jag är inte säker på att det är så Ronnie Sandahl ser på saken.

U.J.