Mål och medel

Kanske kan man spåra att det är något ruttet med arbetsmarknaden i arbetsgivarnas världsuppfattning.

Jag har sökt ett par administrationsjobb på sistone. Ett jobb jag inte sökte, det var helt enkelt för mycket annat att göra, var ett kneg som projektadministratör i Göteborg. Jobbet verkade rätt okej och h*n som fick det trivs förhoppningsvis där.

Men bland önskemålen framgår att de söker en person som "brinner för att ge god service". Jag är oerhört osäker på om sådana människor existerar, och om de finns borde man nog vara rädd för dem.

Detta krav ställs alltså av en firma som inte vill uppge sitt eget namn eller ens vilken bransch de arbetar inom och vänder sig till bemanningsföretag för att tillsätta en projekttjänst på ett år. Den som fick jobbet får hitta en annan meningsskapande strategi för att känna sig unik.

Men vad gör väl det? Man får ju ge god service. Det passar ju, om man brinner för att ge god service. Skit samma om man jobbar på Sibylla, Naturvårdsverket, Swedish Match, lobbyorganisationen "Var mans rätt till kärnvapen" eller på callcenter. Det viktigaste här i livet är ju trots allt att får tillfredställa folks servicebehov och sätta lite guldkant på deras tillvaro*. Att ha som sitt högsta mål att de går från just min lilla servicedisk med ett litet leende på läpparna och mumlar "det var minsann god service".

Det måste väl vara praktexemplet på att upphöja ett medel till ett mål. Jag är ingen stjärna på filosofi men jag är övertygad om att Kant skulle hålla annonsen för oetisk.

U.J.


*samma jäfla guldkant som kletats på allting de senaste åren. Jag tycker om barock-estetik men 00-talet är bara för mycket...