fredag, februari 13, 2009

Åsa-Nietzsche och teorin om den eviga återkomsten

Svensk film överträffar dikten!
En storm av känslor for genom min känsliga själ när jag på flera olika platser läste att man ska väcka liv i Åsa-Nisse-serien igen. Dagens film- och litteraturvetare lever sannerligen i intressanta tider. Aldrig har idén om de skilda kretsloppen märkts tydligare. Eller åtminstone inte sedan de svenska pulp-pocketarna reducerades till Harlekin-serien.

Efter att ha hämtat mig från det chockrelaterade skrattanfallet blev jag arg. Inte för att projektet skulle vara konstnärligt tvivelaktigt utan därför att någon "stulit" eller åtminstone förstört min idé. I ett utkast i somras skissade jag nämligen på något liknande i sorts imiterad memoarform:

I hela mitt liv har jag haft en olycklig kärlek till filmen och kanske särskilt för det storslagna i genrer med lågt anseende. Vid några tillfällen har jag försökt skriva filmmanus. När millenniet var ungt var jag en av de inblandade i ett långt framskridet projekt i syfte att skaka nytt liv i en av svensk filmhistorias mest långlivade serier. Svensk Filmindustri var mycket intresserade av ”Åsa-Nisse på Facebook”. Troligen lyckades vi väcka den gamla svartsjukan mot Svensk Talfilm och AB Filmcenter till liv och dessutom passade projektet väl in i den dåvarande finansieringspolicyn. Större delen av rollerna nycastades men det beslutades att John Elfström och Bertil Boo skulle återskapas digitalt. Det kom så långt att scenen då Åsa-Nisse och Klabbarparn bygger Knohults första rondellhund provfilmades på Gärdet i Stockholm. Därefter rann projektet ut i sanden, av ett flertal anledningar. SF var dock fortfarande intresserade av konceptet och vår planerade uppföljare med arbetsnamnet ”Så tuktas en modebloggerska” såg en tid ut att kunna bli verklighet.



Det var det tarvligaste jag kunde komma på om svensk film och det räckte alltså inte långt.

Nu får jag gå vidare och låta Zombie-Nisse klara sig själv. Man undrar ju lite hur de tänkt. Det finns en del intressanta saker att slå ned på i artikeln om man vill. På frågan ifall filmen utspelas idag eller på 40-talet får man svaret "Den utspelar sig i modern miljö, men i Knohult har tiden stått still." Om Åsa-Nisse skulle vara i 60-70-årsåldern i en rad filmer från femtio- och sextiotalet borde han alltså vara född kring år 1900 (I Åsa-Nisse i Kronans kläder presenterar han sig som indelt soldat - en yrkeskategori vilken som bekant avskaffades 1910.) Alltså borde det egentligen bli "Åsa-Nisse och hemtjänsten" som är temat den här gången. Joakim von Ankas biografi är mer realistisk än Åsa-Nisses.

Ok, man kanske inte ska avkräva seriefilmatiseringar (även om Åsa-Nisse ursprungligen är en romanfigur) för stor realism men det borde väl vara besvärande att dagens 60-åringar är födda 1949 och alltså hörde till Beatles primärpublik och tog studenten kring 1968. Jag antar att ungdomsrörelsen inte var så livaktig i mörkaste Småland.

Det finns ljuspunkter i artikeln också: "Vi har en väldigt kul idé, och vi filar på det sista just nu." - Om det verkligen stämmer gör det filmen unik i serien. Utan att ha sett alla filmerna vågar jag påstå att ingen av dem haft EN enskild idé, att den rätt sällan varit "väldigt kul" och att något filande definitivt inte har skett.

Det finns en oväntad ärlighet. Man talar rent ut om att det är kommersiellt projekt medan jag tror till och med Ragnar Frisk påstod att han gjorde någon sorts folk-konst.

Det överjävligaste med alltihop är att det är så ett så bizzarrt och omöjligt projekt att man faktiskt måste få veta hur det går! Man bara måste få veta hur de ska få ihop det. Då slutar det med att man gör precis som det sluga filmbolaget tänkt. Det här är mest diabolusiska argument för fri fildelning och avreglerad upphovsrätt jag har kommit i kontakt med.

U.J.

4 Comments:

Blogger Erik said...

Och om fildelning var fullt tillåten och fullt använd så skulle den förmodligen inte bli gjord. Onekligen paradoxalt detta.

Fast det är ännu knepigare. Det första jag frågade mig var: vem är målgruppen? Visst, Åsa-Nisse har väl en del kultfans, men det är knappast något som drar storpublik. Är samma publik som var tänkt att gå och se "Vi hade i alla fall tur med vädret, igen", verkligen intresserade av sånt här? (Hur stor publik fick den sistnämnda? Det verkar inte ha varit någon braksuccé i alla fall.) Består inte Åsa-Nissepubliken idag främst av sådana som vi, som (i alla fall jag) är intresserade av de gamla filmerna av kulturhistoriska skäl?

2:26 em  
Anonymous Urban said...

Så fri fildelning och avvecklad upphovsrätt skulle leda till att man bara producerade bra film som folk ville äga i box? Låter underbart. Ställer Piratpartiet upp i EU-valet?

Tyvärr tror jag inte riktigt det. Det finns tyvärr en potentiell inkomst till, nämligen produktplacering (som i det här fallet definitivt skulle få stor inverkan på manus). Man skulle helt enkelt dammsuga Småland på små och stora företag som ville ha en positiv roll i handlingen och låta dem betala en taxa baserat på antalet delare på Pirate Bay.
På sätt och vis känns det rätt kongenialt med serien.

I framtiden kommer det alltså bara att tillverkas kvalitetsfilm a la Moodysson och uppföljare till Åsa-Nisse, Göta Kanal, Vi hade iallafall tur med vädret och Jönssonligan - de serierna kommer att få en ny uppföljare varje år.
Tja, man kommer åtminstone att spara tid och filmrecensionerna kommer att bli roliga att läsa.

F ö går "Vi hade iallafall tur med vädret igen" fortfarande i Borås - var annars?

U.J.

8:01 em  
Blogger Erik said...

"Vi hade i alla fall..." går alltjämt i GBG också, så det är inget att skämmas för.

Piratpartiet ställer upp till europaparlamentet. Deras förstanamn heter Christian Engström.

Så till diskussionen om kulturens framtid: när jag skrev att den inte skulle bli gjord om fildelning legaliserades menade jag snarare att det är en typisk sådan film som många vill se, men inte kan tänka sig att betala pengar för att se. Alltså skulle den inte inbringa några biljettintäkter.

Men faktiskt, i en mening skulle fildelning kunna innebära mer satsning på kvalitet (fast jag föredrar att formulera det som något i stil med "sånt för oss som avnjuter konst för att det är konst" eller nåt), nämligen att man satsar på produktioner som har längre livslängd och som folk vill återvända till även efter de veckor som den gått på bio, dvs. "klassiker". Klassiker säljer i nyutgåvor inte bara genom nya format, utan också genom inkluderande av extramaterial, kritikers kommentarer etc. Dessutom vill man "ha dem i bokhyllan". Återigen, Rasmus Fleischer har skrivit mycket om det här. Jag ska leta upp några länkar också.

8:12 em  
Blogger Erik said...

Tycks vara svårt att hitta de inlägg jag vill åt. Eller så har han aldrig skrivit det jag har för mig jag har läst hos honom. Men ska du ska studieflykta genom bloggläsning tycker jag verkligen att Copyriot är läsvärd, på många plan. Här är ett inlägg över mottot "det som inte kan kopieras behöver ingen upphovsrätt":

http://copyriot.se/2008/04/12/praxis-bortom-verkbegreppet-bortom-upphovsratten/

8:25 em  

Skicka en kommentar

<< Home