Val och dess konsekvenser
När man är arbetslös och är skyldig att ägna dagarna åt att skriva brev om sin egen förträfflighet drabbas man ibland av känslan att man borde våga något mer. Att man borde kravla ur hjulspåren.Göra något annat. Man har ju faktiskt - åtminstone i teorin - tid. Och man är ju de facto fri.
(Om människor förstod vilken frihet de hade skulle de darra som hundar inför en jordbävning skriver Ranelid tydligen hela tiden. En del recensenter gjorde sig lustiga över det men jag tycker inte det är så farligt. Inte jämfört med att "orden ligger som svarta lamm på vit mark".)
Det är alltså den romantiska hjälte/geniföreställningen som sticker upp plytet igen. Den gör lätt det i en generation som aldrig tillåts komma ur tonåren.
Då kommer jag givetvis osökt att tänka på Signe Björnberg.
Få har gjort en sådan storslaget romantisk kärleksförklaring till konsten som hon: Hon flyttade till staden för att bli författare eller svälta ihjäl. Stadens förläggare var inte vidare imponerade men hon kämpade vidare, bokstavligen för livet, och fann en desperat lösning. Efter två veckor då hon bara druckit vatten eftersom maten var slut kunde hon stapplande leverera följetongsromanen "Den steniga vägen till lyckan". Som pseudonym valde hon Sigge Stark. Hon skulle brännmärkas för livet med det namnet.
Björnbergs öde var som hämtat ur Hades - hon hade sagt till sig själv att hon ville skriva eller dö och nu fick hon skriva, ständigt skriva, för livhanken. På en marknad som Författarförbundet uppenbarligen inte låtsades om tryckte hon ur sig roman efter roman, ständigt intrasslad i förskottsskulder. Hon fick kaffepengar för förstaupplagan och förlaget förbehöll sig rätten att trycka nya upplagor -ibland med annan titel - och stoppa pengarna i sina egna fickor.
Man kan nog tala om att läsarna älskade henne - hon blev ett begrepp, efterfrågas ännu och repriserades ännu häromåret i Kvällsstunden - men kritiker och övriga representanter för den goda smaken avskydde henne med ett rödglödgat hat. Hon blev en egen genre - det kunde de båda parterna enas om.
I en sen intervju berättade hon att vad hon mest av allt drömde om var en sommar då hon inte behövde skriva för sin försörjning. Det ledde till en uppsträckning från förlaget, trots att hon enligt gällande lag var pensionär.
Vissa författare - som ovan nämnda Ranelid - påstår gärna att de är produktiva. Det är rent dyngsnack. Ingen har kunnat fastställa hur många romaner Signe Björnberg egentligen skrev. (Tappra själar lär ha räknat någonstans till 140 och sedan tappat bort sig.)
Så jävligt är livet ibland och det kan man ha i åtanke när man sitter och är visionär.
Själv har jag inte fastnat i några beroendeförhållanden med Allers men en gång fick jag välja mellan två anställningar. Den ena skulle troligen givit mig en positiv människosyn. Den andra hade utsikterna att ge mig mycket pengar. Det var osäkra tider och en del praktiska problem. Jag valde pengarna.
Och pengar fick jag. Massor av pengar faktiskt. Men min tro på mänskligheten och samhället var det inte mycket kvar av efter den betan.
Man kan säga som i mitt favvo-anglo-ordspråk:
Passa dig för vad du önskar dig. Det kan bli precis det du får.
U.J.
(Om människor förstod vilken frihet de hade skulle de darra som hundar inför en jordbävning skriver Ranelid tydligen hela tiden. En del recensenter gjorde sig lustiga över det men jag tycker inte det är så farligt. Inte jämfört med att "orden ligger som svarta lamm på vit mark".)
Det är alltså den romantiska hjälte/geniföreställningen som sticker upp plytet igen. Den gör lätt det i en generation som aldrig tillåts komma ur tonåren.
Då kommer jag givetvis osökt att tänka på Signe Björnberg.
Få har gjort en sådan storslaget romantisk kärleksförklaring till konsten som hon: Hon flyttade till staden för att bli författare eller svälta ihjäl. Stadens förläggare var inte vidare imponerade men hon kämpade vidare, bokstavligen för livet, och fann en desperat lösning. Efter två veckor då hon bara druckit vatten eftersom maten var slut kunde hon stapplande leverera följetongsromanen "Den steniga vägen till lyckan". Som pseudonym valde hon Sigge Stark. Hon skulle brännmärkas för livet med det namnet.
Björnbergs öde var som hämtat ur Hades - hon hade sagt till sig själv att hon ville skriva eller dö och nu fick hon skriva, ständigt skriva, för livhanken. På en marknad som Författarförbundet uppenbarligen inte låtsades om tryckte hon ur sig roman efter roman, ständigt intrasslad i förskottsskulder. Hon fick kaffepengar för förstaupplagan och förlaget förbehöll sig rätten att trycka nya upplagor -ibland med annan titel - och stoppa pengarna i sina egna fickor.
Man kan nog tala om att läsarna älskade henne - hon blev ett begrepp, efterfrågas ännu och repriserades ännu häromåret i Kvällsstunden - men kritiker och övriga representanter för den goda smaken avskydde henne med ett rödglödgat hat. Hon blev en egen genre - det kunde de båda parterna enas om.
I en sen intervju berättade hon att vad hon mest av allt drömde om var en sommar då hon inte behövde skriva för sin försörjning. Det ledde till en uppsträckning från förlaget, trots att hon enligt gällande lag var pensionär.
Vissa författare - som ovan nämnda Ranelid - påstår gärna att de är produktiva. Det är rent dyngsnack. Ingen har kunnat fastställa hur många romaner Signe Björnberg egentligen skrev. (Tappra själar lär ha räknat någonstans till 140 och sedan tappat bort sig.)
Så jävligt är livet ibland och det kan man ha i åtanke när man sitter och är visionär.
Själv har jag inte fastnat i några beroendeförhållanden med Allers men en gång fick jag välja mellan två anställningar. Den ena skulle troligen givit mig en positiv människosyn. Den andra hade utsikterna att ge mig mycket pengar. Det var osäkra tider och en del praktiska problem. Jag valde pengarna.
Och pengar fick jag. Massor av pengar faktiskt. Men min tro på mänskligheten och samhället var det inte mycket kvar av efter den betan.
Man kan säga som i mitt favvo-anglo-ordspråk:
Passa dig för vad du önskar dig. Det kan bli precis det du får.
U.J.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home