Två idiotsäkra sätt att bygga en artikel
De tre trogna läsarna av denna blogg vet att jag odlar en småskalig karriär som frilansskribent. Att det nämns ganska sällan men med så stora bokstäver beror helt enkelt på att det är så det är. Produktiviteten är tyvärr inte så stor som man skulle önska. Det rör sig om en handfull artiklar totalt hittills. Nu sitter jag och påtar igen. Det svåraste är att bestämma vad sjutton det ska handla om.
Det råder givetvis ingen brist på ämnen. Det finns minst ett ämne för varje bok som skrivit, varje tavla som målats osv i världen. Har man dessutom hunnit ta intryck några år och är en lagom vrickad kulturvetare (och det är nog de flesta) har man skaffat specialiteter utan att märka det själv. Det räcker med några dagars mani eller en obetydlig b-uppsats för att man för lång tid framåt ska kunna känna sig hyfsat insatt i – för att ta några exempel – C S Lewis Narnia-serie, Törnrosa-sagans utveckling och maskulinitetsdiskussionen hos den unge Heidenstam.
Om jag har skaffat mig någon erfarenhet så är det. Klåparen som ska skriva en kulturartikel undrar ”vad vill jag veta?” och samlar på sig en rejäl bunt böcker som han/hon förtvivlat måste börja plöja igenom när deadline närmar sig. Den något mer raffinerade frågar sig ”vad kan jag berätta?”. Det blir garanterat tillräckligt mycket påläsning för att garantera urusel timpeng ändå men man vet var man ska börja och då det ger fördjupning åt ett gammalt favoritämne känns det betydligt enklare.
Svårare blir det med frågan vad artikeln egentligen ska handla om, eller rättare sagt, varför folk ska vilja läsa om någon 1800-talsfarbror bara för att jag kan räkna upp en massa saker ur hans biografi. Hedbergarn har klokt påpekat att det i regel behövs en ”nyhet” för att man ska kunna sälja in en artikel. (Som ”nyhet” räknas inte att man har en egen tolkning av något.) Det är nog sant, men ännu viktigare är att det någonstans åtminstone i inledningen finns en anledning för oss att intressera oss för fenomenet här och nu. Det finns två enkla vägar att gå.
1) Jubileum. Som ändå är drivkraften i det svenska historiska och litterära medvetandet. Det blir lätt lite sökt men man kan alltid hitta något om man letar. ”Snart är det 175 år sedan N N:sson utgav sina samlade verk. Där hade han ändrat inledningen….”
2) Påminnelse om bortglömda personer. Man skriver om någon helt enkelt av den anledning att ingen har skrivit om någon på länge. Till genren hör att man själv ska tycka att det är tråkigt att personen är bortglömd och att han/hon gärna kan ha varit underskattad redan under sin livstid. Varit före sin tid kanske?
I idealfallet förenas drag av dessa två på ett naturligt sätt. Som när Ester Ringnér-Lundgren fyllde 100 år. Då blir det dessutom en betraktelse över hur marknadsförfattare förvägras plats i litteraturhistorien.
Problemet är givetvis att det är alltför enkelt och därigenom rätt falskt. Visst kan man skriva om en hundraårsdag men det går nästan alltid att hitta ett jubileum om man letar. Även om vi nöjer oss med att räkna jämna 50-årsdagar och utgår från en författares födelse, debut och död ger det sex jubileum per århundrade. Det går säkert att hitta fler om man verkligen vill. Vidare kan man fråga sig vad det egentligen har för relevans. Varför ska någon vara mer aktuell på sin hundraårsdag än ett år tidigare eller senare?
(Sådan är nu världen. År 2000 blev ett stort jippo trots att ingen historiker anser att det hände något särskilt år 0. Man kan lakoniskt konstatera att mänskligheten är puckad men som synes finns här en marknadsmekanism som får den hågade skribenten att vilja heja på..)
Vidare hör glömskan till samhällets förutsättningar. En klassiker är i någon mån en klassiker i sin egen rätt men även på grund av att alla andra verk från tiden har fallit i glömska. Vi måste helt enkelt rensa i bokhyllorna för att få en hanterlig litteraturhistoria. Sedan kan man tycka synd om enskilda konstnärer eller tycka att dagens bibliotek och bokhandel får kretsloppet att snurra lite väl fort men i grund och botten är det så det går till. Även att använda denna ”berättelse” är alldeles för enkelt och alldeles för falskt.
Jakten på en tredje enkel väg går vidare.
U.J.
Det råder givetvis ingen brist på ämnen. Det finns minst ett ämne för varje bok som skrivit, varje tavla som målats osv i världen. Har man dessutom hunnit ta intryck några år och är en lagom vrickad kulturvetare (och det är nog de flesta) har man skaffat specialiteter utan att märka det själv. Det räcker med några dagars mani eller en obetydlig b-uppsats för att man för lång tid framåt ska kunna känna sig hyfsat insatt i – för att ta några exempel – C S Lewis Narnia-serie, Törnrosa-sagans utveckling och maskulinitetsdiskussionen hos den unge Heidenstam.
Om jag har skaffat mig någon erfarenhet så är det. Klåparen som ska skriva en kulturartikel undrar ”vad vill jag veta?” och samlar på sig en rejäl bunt böcker som han/hon förtvivlat måste börja plöja igenom när deadline närmar sig. Den något mer raffinerade frågar sig ”vad kan jag berätta?”. Det blir garanterat tillräckligt mycket påläsning för att garantera urusel timpeng ändå men man vet var man ska börja och då det ger fördjupning åt ett gammalt favoritämne känns det betydligt enklare.
Svårare blir det med frågan vad artikeln egentligen ska handla om, eller rättare sagt, varför folk ska vilja läsa om någon 1800-talsfarbror bara för att jag kan räkna upp en massa saker ur hans biografi. Hedbergarn har klokt påpekat att det i regel behövs en ”nyhet” för att man ska kunna sälja in en artikel. (Som ”nyhet” räknas inte att man har en egen tolkning av något.) Det är nog sant, men ännu viktigare är att det någonstans åtminstone i inledningen finns en anledning för oss att intressera oss för fenomenet här och nu. Det finns två enkla vägar att gå.
1) Jubileum. Som ändå är drivkraften i det svenska historiska och litterära medvetandet. Det blir lätt lite sökt men man kan alltid hitta något om man letar. ”Snart är det 175 år sedan N N:sson utgav sina samlade verk. Där hade han ändrat inledningen….”
2) Påminnelse om bortglömda personer. Man skriver om någon helt enkelt av den anledning att ingen har skrivit om någon på länge. Till genren hör att man själv ska tycka att det är tråkigt att personen är bortglömd och att han/hon gärna kan ha varit underskattad redan under sin livstid. Varit före sin tid kanske?
I idealfallet förenas drag av dessa två på ett naturligt sätt. Som när Ester Ringnér-Lundgren fyllde 100 år. Då blir det dessutom en betraktelse över hur marknadsförfattare förvägras plats i litteraturhistorien.
Problemet är givetvis att det är alltför enkelt och därigenom rätt falskt. Visst kan man skriva om en hundraårsdag men det går nästan alltid att hitta ett jubileum om man letar. Även om vi nöjer oss med att räkna jämna 50-årsdagar och utgår från en författares födelse, debut och död ger det sex jubileum per århundrade. Det går säkert att hitta fler om man verkligen vill. Vidare kan man fråga sig vad det egentligen har för relevans. Varför ska någon vara mer aktuell på sin hundraårsdag än ett år tidigare eller senare?
(Sådan är nu världen. År 2000 blev ett stort jippo trots att ingen historiker anser att det hände något särskilt år 0. Man kan lakoniskt konstatera att mänskligheten är puckad men som synes finns här en marknadsmekanism som får den hågade skribenten att vilja heja på..)
Vidare hör glömskan till samhällets förutsättningar. En klassiker är i någon mån en klassiker i sin egen rätt men även på grund av att alla andra verk från tiden har fallit i glömska. Vi måste helt enkelt rensa i bokhyllorna för att få en hanterlig litteraturhistoria. Sedan kan man tycka synd om enskilda konstnärer eller tycka att dagens bibliotek och bokhandel får kretsloppet att snurra lite väl fort men i grund och botten är det så det går till. Även att använda denna ”berättelse” är alldeles för enkelt och alldeles för falskt.
Jakten på en tredje enkel väg går vidare.
U.J.
posted by Urban at 1:36 em
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home