Susanna Alakoski...

...gjorde inte sitt livs bästa föreläsning häromdagen när hon var dragplåster på debutantprisutdelningen. Det är lite konstigt för såvitt jag kan begripa måste hon ha pratat på tusentals bibliotek vid det här laget.

Hela kvällens föreställning var lite fnissig - på ett inte särskilt bra sätt - förutom själva intervjudelen som mest var småseg. Alakoski vacklade mest hit och dit och gjorde ett försök att vara fnissig: Hon citerade sin enda negativa recension, som hon (liksom förra årets dragplåtser Jens Lapidus) fick i Borås Tidning. Tyvärr höll det inte riktigt. Det hade krävt att "Boråsmannen" som hon kallade honom, hade dragit till med något mer drastiskt. Nu skrev han mest att "det här hade annars kunnat bli något bra" och Alakoskis underförstådda motbevis var att boken minsann sålt löjligt mycket och vunnit pris. Om jag hade skrivit recensionen hade jag nog kunnat sova gott om natten ändå.

Det här kan jag lite smådrygt anteckna eftersom jag vet att Alakoski inte kommer att repas av det här. Hon är -såvitt jag märkt- en god författare och har åtminstone i radio hållit lysande tal. Därför är det lite spännande när det inte riktigt vill sig. Av samma anledning som man intresserar sig särskilt för en begåvad trapetskonstnär som trillat ned.

En sak var dock intressant: Jag blev ganska övertygad om att Alakoski gjorts mer till ett "begåvat naturbarn" i media än hon faktiskt är. Visserligen är hon en klassresenär men den detalj som jag tror spreds mest när det skrevs om "Svinalängorna" var att hon hade skrivit manuset på bussen medan hon arbetspendlade. (En J K Rowling-historia alltså!) Att hon faktiskt var en av de första som gick på skrivarskola hade jag inte hört något om. (Även om hon avsiktligt väntade i tre år med att söka för att "inte bli försökskanin".) Och att hon varit pressekreterare på hög politisk nivå visste jag inte förrän jag läste BT tidigare på dagen. (Det tror jag i och för sig att det kan ha talats tyst om eftersom färre skulle intressera sig för hennes bok om hon kunnat avfärdas som "vänstertant".)
Dessutom hade hon en lång korrespondens med Albert Bonniers förlag innan hon slutligen gav upp ambitionen att bli prosalyriker och skrev en roman istället.

För övrigt nämnde hon i förbigående att det fanns många som ville att hon skulle skriva en trilogi där "Svinalängorna" utgjorde första delen. Det framgick inte om hon pratade om förlagsfolk eller läsare. Det är hursomhelst ganska avslöjande och jag är glad att hon står emot. Som vi har lärt oss använda trilogi-begreppet betyder det väl ungefär "magnum opus" men numera betyder det snarare "så många böcker vi orkar med om ett ämne och fortfarande tycka att det är bra". Skriver man en bok som folk tycker är bra så får den en uppföljare och i så fall kan man ju lika gärna göra det till en trilogi. (Jens Lapidus är ett hyfsat fräscht exempel. Han kallar dessutom sin trilogi för "Stockholm Noir" vilket också är etiketten han sätter på hela sin genre. Han kommer alltså att få problem ifall han vill skriva en fjärde bok som på något sätt går i samma stil.)

Astrid Lindgren lär/tycks ha arbetat efter en trilogi-princip för att inte en vacker dag upptäcka att hon skrev långserier. Det finns följaktligen tre böcker om Emil, Pippi, Bullerbyn och jag tror även om Kati och Madicken. Det finns troligen fler exempel. (Att Mio-Lejonhjärta-Ronja i efterhand bildar en sorts fantasy-trilogi är nog däremot oavsiktligt.) För henne var trilogin alltså snarare en gränssättande funktion och det verkar nu ha spritt sig till vuxenlitteraturen. Jag tycker faktiskt inte att behovet borde vara lika stort där.

U.J.