Arbetssökande och filosofi

Igår var en avgörande dag i mitt liv. (Jag var på jobbintervju på en kulturinstitution i vardande -fantastiska möjligheter, chans att bli en ypperlig katalogisatör och kreativt utrymme.)
Vad som utmärker livet som arbetslös är att varje dag är livsavgörande. Varje ansökan och icke-ansökan är ett potentiellt liv, bortkastat eller tillvarataget.

Det här gäller naturligtvis alla, jämt. Varje dag räknas som de säger i den smala kultfilmen "Titanic". En välnärd västerlänning kan räkna med/ hoppas på att leva i ungefär 30 000 dagar. Om var och en av dessa innebär ett val (vilket är väldigt lågt räknat) inser man att det finns väldigt många liv som man inte lever.

Men för de flesta är det ändå inte så. När man väl har tryggade omständigheter händer det nödvändigtvis inte vidare mycket. Hjärnan föredrar att återanvända gamla lösningar som har visat sig fungera åtminstone hyggligt.

Om arbetslöshet är existialism a la Camus eller Satre är alltså det tryggare livet inverterad existentialism a la Gardell - där man helt enkelt måste välja att kämpa på i samma gamla hjulspår för att bevara sin tro på sig själv.

Vilket gör mig högst osäker på om Sartre någonsin hade något riktigt jobb.

U.J.