Att knalla vidare (och fundera på hur det är att gå i andras skor och kläder)

För den med stort intresse för mitt känsloliv kan jag meddela att jag mår betydligt bättre än jag trodde jag skulle göra och gjorde det redan igår. Det är lite som när man gråtit sig genom en begravning och världen är vacker genom de fräscha nygråtna ögonen.
Fast utan gråten och begravningen då. Jag har inte lipat. Inte så det gills. Men det är att komma tillbaka till en bekant men ovan verklighet. Och att återgå till sina gamla föreställningar om vad livet ska vara. Jag har nog inte råd med nya glasögon på ett tag till men jag har en stor skatteåterbäring på gång så möjligen vågar jag skaffa en ny ryggsäck och lämna in kameran på lagning.

Och så har jag fått en påminnelse om min bristande empatiska förmåga. Det är givetvis snöpligt att bli avfärdad (vad jag nu hade väntat mig) och börja om med nya platsannonser, nya stödord och utkast som leder till nya ansökningar som enligt arbetsförmedlingens egna optimistiska bedömningar med 99% säkerhet är rent slöseri med tid. Jag kan väl skylla på det. Fast det finns ju de som har värre jobb.
Kanske var det därför det tog mig nästan 36 timmar att inse att det kanske inte var helt lätt för arbetsgivarsidan heller. Det var någon som varit inblandad i projektet tidigare och som dessutom var en god katalogisatör som fick jobbet. Kanske var det samma kvinna som de haft inhyrd för att påbörja samlingen tidigare. Vad vet jag.

Ponera nu att de verkligen velat ha mig och att det skulle innebära att de behövde avslå hennes ansökan. När hon var på intervju gick hon säkert runt och pratade med alla och undrade hur de hade det nuförtiden. Och hon visste allt om vad som skulle göras. Tänka sig då att ringa upp henne och säga "Jo, du vi tycker bra om dig men vi vill faktiskt inte att du ska komma tillbaka. Men vi har hittat en blekfet tjomme från Borås. Han kan visserligen inte katalogisera och har aldrig jobbat med något vettigt i hela sitt liv men han har anordnat en arbetsmarknadsmässa för studenter!"
Det är mänskligt omöjligt. (I synnerhet som hon förmodligen upplever katalogisering som en huvuduppgift, vilket det strikt matematiskt nog inte är.) Om jag känner mig punkterad av en sådan beta skulle hon känna sig utdömd som människa. Om de ändå envisades skulle det kunna bli ganska ifrågasatt bland personalen och det är ju inte så roligt när man är en liten firma som försöker vara en idealisk organisation att jobba för.

E skrattade när jag pratade om det här men jag är rätt allvarlig. Många är nog inte så här blödiga men jag tror att det spelar in. Det påverkar säkert chanserna med ett par procent. I synnerhet när det gäller såpass marginella tjänster som bibliotekarier.

För mig blir det tyvärr mest ännu ett tecken på att det här systemet inte fungerar. Jag har inga bättre alternativ men åtminstone för sådana som mig vore ett planekonomiskt utlokaliseringssystem att föredra.

U.J.