Det svenska undret
Även om det är knepigt för kulturen - och värre blir det- får man ändå konstatera att Sverige internationellt sett är ett litterärt framgångsrikt land. Antalet författare på export per capita är imponerande högt, troligtvis bara slaget av Irland och ett par andra värstingar. (Må vara att rätt många av dem skriver slask- och magsårsdeckare.) Det blir än mer extremt om man tänker på att den svenska litteraturen faktiskt måste översättas för att komma någonstans. Det är inte bara att skicka efter en låda.
Det ryska litterära undret har beskrivits med uttrycket "Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa". Vad blir då den svenska motsvarigheten.
Jo givetvis, åtminstone om författarna som debuterat efter 1950:
"Vi har alla suttit i Astrids knä."
U.J.
Det ryska litterära undret har beskrivits med uttrycket "Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa". Vad blir då den svenska motsvarigheten.
Jo givetvis, åtminstone om författarna som debuterat efter 1950:
"Vi har alla suttit i Astrids knä."
U.J.
posted by Urban at 9:21 em
4 Comments:
Är det inte att grovt överdriva Astrid Lindgrens betydelse? Alla läser henne inte som barn; alla som läser henne tycker inte om vad de läser.
//JJ
Min spontana reaktion blev ett lite räddhågset "ja, jag överdriver kanske" men när jag tänker efter tror jag inte att jag är så fel ute.
Jag erkänner i och för sig att min utgångspunkt var att jag tycker det är en klatschig aforism. Det svenska litterära undret börjar ju inte med Astrid Lindgren. Snarare med Selma Lagerlöf eller möjligen med Fredrika Bremer.
Och 1950 var kanske ett lite väl tidigt årtal.
Men alla som vuxit upp sedan dess i detta land har tvingats ha en relation till Astrid Lindgren. (De flesta har inte haft något emot det.) Om ens föräldrar inte läser hennes böcker för en så får man höra dem på förskolan. Läses de inte på förskolan går de filmatiserade på televisionen. (Med manus av Astrid Lindgren.) Går man i demonstrationer får man höra att om man inte gör det man måste är man "bara en liten lort".
Sedan är det ett väldigt vitt författarskap - det är till exempel vanligt att som jag verkligen inte tycka om figuren Karlsson på taket och samtidigt tycka om en hel del andra böcker.
Hon går alltså knappast att undgå. Och de barn som till äventyrs aldrig gillat någonting hon skrivit har också suttit i Astrids knä - ditsatta av sina förskolefröknar - innan de slitit sig lösa och sprungit sin väg. De av dem (?) som blivit författare har det säkert som en del av sin litterära identitet.
Så ett kortare svar efter längre inledning: Nej, det är inte att grovt överdriva Astrid Lindgrens betydelse.
F ö är uttrycket "i Astrids knä" lite roligt eftersom det både anknyter till hur barnkär hon var och till den roll som snäll sagotant som hon avskydde att spela offentligt.
U.J.
Men att man har stött på Lindgrens böcker bland alla andra tusen man läser betyder ju inte att man har någon betydelsefull relation till dem.
//JJ
Jo, jag envisas nog med att de allra flesta har det -positiv eller (mer ovanligt) negativ.
Eftersom författarskapet är så omfattande, hyllat och når oss i så många former och sociala sammanhang.
Men visst, jag får medge att "alla" är ett väldigt stort uttryck. Det räcker ju i princip med att en skrivande person (även texten handlar om exportförfattare) träder fram och förklarar sig vara helt likgiltig i sitt förhållande till Lindgrens författarskap för att det hela ska falsifieras.
Och om du gör det - vilket du ju på sätt och vis redan gjort - så är det väl inte mycket kvar av tesen antar jag.
Men du får åtminstone medge att dina förskolefröknar försökt sätta dig där.
U.J.
Skicka en kommentar
<< Home