Den värsta väntan på länge

Det känns som om jag blivit tre-fyra år äldre de senaste två-tre veckorna. Jag har inte blivit vis men gammal, trött och lite bitter. Jag har vänt på varje idé jag haft och varje utrop jag släppt ifrån mig och funnit dem undermåliga.

Anledningen är att Smålands bäste arbetsgivare inte hört av sig än. De har haft rätt mycket att göra så jag behöver nog inte vara orolig riktigt än men eftersom jag väntat besked vilken minut som helst i lite drygt två veckor nu börjar jag bli ganska sliten.

Vilket väcker basala parningspsykologiska resonemang: "Han ringer inte. Han vill aldrig veta av mig mer!"

Och det enda de har som ska tala för min sak är mina referenser, ca 2 000 ord ansökningshandlingar, ungefär lika många ord som jag skickat efter intervjun (i sakfrågor nota bene) och några tusen ord som jag yttrade i samband med intervjun.
Och det enda jag kan göra när jag inte lyckas tänka på annat är att granska och älta dem.

Det var inte alls såhär nervöst när jag varit på intervju i Falun. Det är en känsla jag borde komma ihåg. Det är väl ungefär en bråkdel av vad alla avvisningshotade i det här landet går omkring och bär på dagligen skulle jag tro.

Nu gäller det ju inte liv och död. Men det gäller iallafall min livsföring. Det finns möjligen andra jobb, men ett sådant här kommer inte att dyka upp i första taget.

(Tilläggas ska kanske att jag tror att mina idéer egentligen inte är så tokiga men just nu ser jag dem i osedvanligt dålig belysning.)

U.J.