Gå tillbaka till ruta noll, utan att passera gå.
Nu är det här månadslånga vissnandet vid telefonen slut. Efter att ha gått igenom varenda replik jag fällde på den där dejten har jag nu fått analyssvaret: Det var inte dem det var fel på, det var mig.
Det var ett ganska lätt ansökningsbrev att skriva men det finns inte någon anställning som jag lagt ned så mycket energi på. Det har inte gått många vakna timmar den senaste månaden utan att jag tänkt på det. Tänk om. Tänk om inte. Alltså oräknat tiden det tog att söka själva jobbet. Och nu vet jag vad lönen blev: Jag fick mina finbyxor sönderrivna.
( Och så fick jag se utställningen men det var ganska stressigt och jag hade gått upp klockan fem på morgonen och födelsehuset var stängt.)
Man kan hävda att jag vunnit något som ändå kom på intervju. Att jag ändå lyckats med något. Det är dessvärre inte sant: det finns - såvitt jag vet - bara ett sånt här jobb i Sverige. Jag kan inte ta med de här lärdomarna någonstans. Det finns ingen formel att kopiera.
Det är tveklöst mitt livs största karriärmässiga bakslag och det ligger rätt högt på listan över de mänskliga också. Ett sådant här jobb hittar jag helt enkelt inte igen. Alla jobb jag kommer att söka i framtiden blir nedköp. Om jag så lyckas bli chef för Nobelbiblioteket kommer jag alltid att kunna tänka att där fanns ett annat liv som jag inte dög till.
Rent materiellt är det kanske lätt att falsifiera. Jag vet inte vad lönen skulle blivit men det var bara en 80%-tjänst så utslaget på två personer skulle det väl räcka till att lyfta upp mig och Sofia på ungefär samma ekonomiska nivå som vi hade när vi studerade.
Men där fanns en chans att någon arbetsgivare kunde tro att jag kunde åstadkomma något annat än ett golv som är tillräckligt rent för att ta betalt för (dvs inte särskilt) eller att sitta av ett antal timmar därför att någon behövde göra det.
Och där fanns en organisation som såg framåt och uppåt och inte befann sig i en nedåtgående strömvirvel som alla andra firmor jag hamnar i.
Och där fanns möjlighet att bli en god hantverkare och bygga upp en fantastisk mängd nördkunskap om ett oerhört spännande ämne. Att få både samla, ordna, dokumentera och skapa kultur.
Nu reciterar min stereo "Deyr fé, deyja fraendir, deyr sjálfr hit sama" dvs "Fä dö, fränder dö, själv dör du likaledes" osv. Jag är makalöst osugen på att återuppta den här smutsiga hanteringen med att sälja sin självbiografi. I synnerhet som den visat sig stämma illa överens med vad läsarna vill ha. Där finns alltid någon annan, med det magiska ordet "erfarenhet", med en förälder som är barndomskompis med chefen eller med katalogiseringsvana. (Det sistnämnda spelades särskilt ut mot mig den här gången. Det är rätt plågsamt att frånvaron av några tusenlappar och två dagar på KB ska räcka för att diskvalificera en. Inte ens KB - som ordnar kurserna - är föresten beredda att lära upp nyanställda.) Jag är helt utbytbar i den här hanteringen. Det är ingen som saknar mig om jag drar mig ur. Det märks inte ens.
Vad gör jag nu? Jag vet inte. Jag vill gärna tro att om jag vore ensamstående skulle jag överväga att magasinera de viktigaste böckerna och göra mig av med resten av lösöret för att sedan flytta till Island och aldrig komma tillbaka. Det finns liksom ingen anledning. Livet blir inte bättre än vad som just inte blev och det finns rätt mycket som tyder på att det inte blir något alls.
Det finns en arbetsgivare till i Sverige som jag ungefär lika gärna skulle arbeta för men som jag ännu inte kommit mig för att skicka någon spontanansökan till. Det börjar bli dags att göra det. Så man blir färdig någon gång.
Kanske kommer jag en dag ändå att se något positivt i detta. Det räddade mig nämligen från att bli ett sådant där positivt exempel i det här jäfla systemet där man ska tro på sig själv och ha det lilla extra. Det var en helt osannolik kombination av mina inbillade talanger (barnlitteratur-omvärldsbevakning-nöjestrivia-föreningsengagemang-guidning-osv) som såg ut att falla på plats. Om bara ett par år kunde jag tro att jag varit på väg dit hela tiden. Jag kunde blivit inbjuden på SeKeLs arbetsmarknadskväll (det brukar vara svårt att hitta kandidater dit) och hållit föredrag om att man ska följa sina drömmar och göra sin grej och lurat ännu fler till Bibliotekshögskolan. Så blir det inte och på det sättet har mitt öde kanske räddat många andra.
U.J.
Det var ett ganska lätt ansökningsbrev att skriva men det finns inte någon anställning som jag lagt ned så mycket energi på. Det har inte gått många vakna timmar den senaste månaden utan att jag tänkt på det. Tänk om. Tänk om inte. Alltså oräknat tiden det tog att söka själva jobbet. Och nu vet jag vad lönen blev: Jag fick mina finbyxor sönderrivna.
( Och så fick jag se utställningen men det var ganska stressigt och jag hade gått upp klockan fem på morgonen och födelsehuset var stängt.)
Man kan hävda att jag vunnit något som ändå kom på intervju. Att jag ändå lyckats med något. Det är dessvärre inte sant: det finns - såvitt jag vet - bara ett sånt här jobb i Sverige. Jag kan inte ta med de här lärdomarna någonstans. Det finns ingen formel att kopiera.
Det är tveklöst mitt livs största karriärmässiga bakslag och det ligger rätt högt på listan över de mänskliga också. Ett sådant här jobb hittar jag helt enkelt inte igen. Alla jobb jag kommer att söka i framtiden blir nedköp. Om jag så lyckas bli chef för Nobelbiblioteket kommer jag alltid att kunna tänka att där fanns ett annat liv som jag inte dög till.
Rent materiellt är det kanske lätt att falsifiera. Jag vet inte vad lönen skulle blivit men det var bara en 80%-tjänst så utslaget på två personer skulle det väl räcka till att lyfta upp mig och Sofia på ungefär samma ekonomiska nivå som vi hade när vi studerade.
Men där fanns en chans att någon arbetsgivare kunde tro att jag kunde åstadkomma något annat än ett golv som är tillräckligt rent för att ta betalt för (dvs inte särskilt) eller att sitta av ett antal timmar därför att någon behövde göra det.
Och där fanns en organisation som såg framåt och uppåt och inte befann sig i en nedåtgående strömvirvel som alla andra firmor jag hamnar i.
Och där fanns möjlighet att bli en god hantverkare och bygga upp en fantastisk mängd nördkunskap om ett oerhört spännande ämne. Att få både samla, ordna, dokumentera och skapa kultur.
Nu reciterar min stereo "Deyr fé, deyja fraendir, deyr sjálfr hit sama" dvs "Fä dö, fränder dö, själv dör du likaledes" osv. Jag är makalöst osugen på att återuppta den här smutsiga hanteringen med att sälja sin självbiografi. I synnerhet som den visat sig stämma illa överens med vad läsarna vill ha. Där finns alltid någon annan, med det magiska ordet "erfarenhet", med en förälder som är barndomskompis med chefen eller med katalogiseringsvana. (Det sistnämnda spelades särskilt ut mot mig den här gången. Det är rätt plågsamt att frånvaron av några tusenlappar och två dagar på KB ska räcka för att diskvalificera en. Inte ens KB - som ordnar kurserna - är föresten beredda att lära upp nyanställda.) Jag är helt utbytbar i den här hanteringen. Det är ingen som saknar mig om jag drar mig ur. Det märks inte ens.
Vad gör jag nu? Jag vet inte. Jag vill gärna tro att om jag vore ensamstående skulle jag överväga att magasinera de viktigaste böckerna och göra mig av med resten av lösöret för att sedan flytta till Island och aldrig komma tillbaka. Det finns liksom ingen anledning. Livet blir inte bättre än vad som just inte blev och det finns rätt mycket som tyder på att det inte blir något alls.
Det finns en arbetsgivare till i Sverige som jag ungefär lika gärna skulle arbeta för men som jag ännu inte kommit mig för att skicka någon spontanansökan till. Det börjar bli dags att göra det. Så man blir färdig någon gång.
Kanske kommer jag en dag ändå att se något positivt i detta. Det räddade mig nämligen från att bli ett sådant där positivt exempel i det här jäfla systemet där man ska tro på sig själv och ha det lilla extra. Det var en helt osannolik kombination av mina inbillade talanger (barnlitteratur-omvärldsbevakning-nöjestrivia-föreningsengagemang-guidning-osv) som såg ut att falla på plats. Om bara ett par år kunde jag tro att jag varit på väg dit hela tiden. Jag kunde blivit inbjuden på SeKeLs arbetsmarknadskväll (det brukar vara svårt att hitta kandidater dit) och hållit föredrag om att man ska följa sina drömmar och göra sin grej och lurat ännu fler till Bibliotekshögskolan. Så blir det inte och på det sättet har mitt öde kanske räddat många andra.
U.J.
posted by Urban at 8:09 em
3 Comments:
Ja, jag tror ju på det här med affirmationer. Dock har jag lärt mig att det aldrig garanterar att man får exakt det man vill, när man vill, som man vill. Dvs till slut får man det, men det är en regel snarare än ett undantag att det aldrig går till så som man hade tänkt sig det.
Man bör alltså ha en klar bild av hur drömjobbet ska se ut, men man ska aldrig låsa sig vid att det är just den DÄR tjänsten som är lika med drömjobbet. Avgörandet ligger ju hos någon annan ... Bättre är att för sitt inre skissa upp situationer och händelser som på något vis symboliserar det man vill ha. Men de yttre formerna ska man vara lite vag med. När chanserna väl dyker upp, ser de alltså ofta inte alls ut som man hade tänkt sig dem och därför riskerar man att missa dem.
Så tänk istället på vad det var i detta drömjobb som tilltalade dig så mycket. Det är det bästa råd jag kan ge. Klart att man blir besviken när man inte får som man ville, det är mänskligt, men det går över.
Du har en poäng i att man ska akta sig för att utnämna drömjobb. I mitt fall känns det visserligen ganska relevant eftersom jag rör mig på en rätt begränsad och likriktad arbetsmarknad men det är ändå sant. Tyvärr tror jag att rätt mycket av det som var tilltalande med det här arbetet var samma saker som skilde det från rätt många av de utannonserade tjänsterna.
Men visst. Jag är någon sorts optimist. (Det har jag fått lära mig att man måste vara.) Jag kommer att söka de vanligare tjänsterna och om jag får någon kommer jag att gå in för den med nit och kärlek. Jag gillar nya möjligheter, om inte annat just för att de är nya. (Och jag ska inte påstå att allt var oproblematiskt med livet jag just väjt bort från.)
Kanske bör jag se på det här som en arbetslivets motsvarighet till en olycklig ungdomsförälskelse (även om jag förhoppningsvis inte kommer att tänka/prata för mycket om den när jag druckit sprit). Då blir det något som det är fint att ha fått vara med om.
(Och så är jag glad att fortfarande kunna bilda den sortens minnen men det hör inte hit.)
U.J.
Det farliga med att låsa sig vid en viss typ av jobb är att man visserligen kan prata länge om att man vill hålla på med vissa sysslor, men underförstått lägger man också till en hel rad villkor som begränsar en lite för mycket: det ska vara i den här regionen, de här arbetsvillkoren, den här lönen, den här omfattningen, de här semestervillkoren, de här tiderna. Och så vidare i all oändlighet. Detta misstag har jag gjort själv. Men förväxla inte "ett jobb" med "en syssla". Oftast är det själva sysslan man drömmer om, medan "ett jobb" snarare är en slags undermedveten uppfattning man har om hur livet i stort ska se ut. Förutsätter drömsysslan att man får en anställning? Att man får en viss lön? Att man jobbar måndag-fredag?
Det är inte fel att tänka på de yttre formerna. Men då ska man kanske bortse från de "inre" - och tvärtom. Vad jag hunnit lära mig är att om man har en tillräckligt stor passion för en viss syssla, kan inte sju vilda hästar i längden hålla en ifrån den. Låt inte någon puckad arbetsgivare i fjärran - en som inte känner dig - sitta och bestämma om du ska få göra en viss sak eller ej. Det var det jag menade med att man ska titta på vad i "drömjobbet" som var så intressant och lockande.
Ack vad förnumstig jag låter, men jag har testat dessa teorier med trial-and-error.
Skicka en kommentar
<< Home