Anteckningar om Jessica Schiefauers debutroman

Nu har jag läst ut Jessica Schiefauers Om du var jag. Överlag är den mycket bra. Jag kommer förhoppningsvis inte ligga sömnlös för dess skull men jag har tyckt om att läsa den och gjort det i stora sjok. Nu när jag slagit ihop den är det med en sådan där behaglig tankfullhet.

Några saker är särskilt värda att notera.

1) Inledningen. De första meningarna lyder:

Det finns ett köpcentrum i staden, ett sånt där med stenlagda inomhusgator och glastak, och under glastaket finns nästan allt man kan önska sig. Här finns små boutiqer och stora klädaffärer, turistinformation, post, bingolottoförsäljare, affärsmän i kostym, killar i keps och pitbulls i nithalsband. Här finns resebyråer med paketerbjudanden och restauranger med takeawaypriser; BigMac-meny i brun papperspåse, Tokyo Sushi, Baguettekungen och Falafelhörnet. För den som önskar sig något ännu enklare finns här också en liten öppning i väggen, en liten upplyst glasdisk, över den står det Franska läckerheter i franska flaggans färger och bakom den står Agnes.

Sedan kommer ett nytt stycke som lägger rätt mycket fokus på den kväljande doften av florsocker och smördeg.
Kalla mig överkänslig men det här tycker jag faktiskt är en mästerlig inzoomning. Det är inte bara effektivt, det korresponderar helt och hållet med Agnes position i livet. Hon är en sådan som ser andra komma och gå, lite skuffad åt sidan. Hon är omgiven av delikatesser som vid närmare granskning visar sig vara äckliga. Fler skulle nog komma på idén att ge henne ett sådant jobb men de flesta skulle nog, som jag, börja med ett trist, kvasilitterärt tuggande.
”Agnes såg ut över inomhusgatan och skyltfönstret mittemot och suckade. Det var minst en timme till den första kunden skulle komma. Det var tur att hon hade timlön.”
Typ något i den stilen.
Så icke Schiefauer. Hon tar i rejält istället och gör det med ett sorts sagotonfall som egentligen inte finns i resten av boken (men det gör mig ingenting. Jag gillar tanken på att författaren för mig in genom dörren och sätter mig på Agnes axel där jag sedan sitter tills boken är slut.)
Någonting (troligen frasen ”allt man kan önska sig”) ger mig associationer till Damernas paradis – som jag inte läst men jag tror att den handlar om varuhus. Det passar också väl till bokens tematik eftersom en galleria är ett falskt paradis – där allting har sitt pris.
Mest påminner det givetvis om Thérèse Raquin och dess skildring av Pont Neuf-passagen. När jag hade läst inledningen första gången var jag beredd att satsa ganska mycket på att Schiefauer äger Klasikerförlagets utgåva (som går i blått, rött och vitt). När jag gick tillbaka till Zola för att jämföra blev jag lite mindre säker för han lägger verkligen ned oerhört mycket energi på att visa vilket avskyvärt ställe den gallerian är, men tekniken och kontrasterna är desamma. Man kan lite stöddigt påstå att Schiefauer gjort vad Zola försökte med, eller kanske vad han skulle göra i vår tid när ingen har lust att läsa ett helt kapitel miljöskildring för att förstå att ett ställe är sunkigt.

2) Det här är inte någon helt igenom munter bok precis, men jag måste säga att Schiefauer lyckas osedvanligt bra med att få mig att förstå charmen med huvudpersonernas slarviga liv. Det är nog första gången som jag – i något som kallas ungdomsbok – läser om ungdomar som går på fest och verkligen begriper varför de gör det. Det brukar verkligen inte bli muntra tillställningar och själv förstår jag aldrig varför de inte satt hemma och läste istället. Men här hajar jag faktiskt. De har faktiskt roligt. Ibland får de för mycket, ibland händer något jobbigt eller pinsamt men det positiva med festandet överväger faktiskt. (Och det utan att det skadar berättandet, snarare tvärtom.) Förhållandet till sprit och sex är inte oproblematiskt men alla har en sorts självklar grundtrygghet i ämnet. Det beror nog delvis på att personerna är lite äldre än de brukar vara i sådana här böcker. Vilket för oss till att
3) Det är en riktigt konstig genrehybrid och den har en tidskänsla som närmast inger svindel. Jag tror att boken marknadsförs och recenseras som en ungdomsbok. Det förstärks även av bokens utseende och tematik och ton. Om man utgår från hur den här genren brukar se ut skulle Agnes och Louise vara sisådär 16 år och just ha gått ut högstadiet. Nu funkar inte sådant i vår verklighet. Vi har i praktiken tolvårig grundskola i det här landet och att låta dem avstå från att gå gymnasiet skulle göra dem trashiga i läsarens ögon. Alltså är de 19-20 år (det visar sig senare att Louise har haft ett års uppehåll). De är myndiga och fullt tillåtna att dricka och hångla så mycket de orkar. De trevar sig ut i den begynnande vuxentillvaro som är bokens – men knappast läsarnas. Det är ingen dans på rosor att vara strax under tjugo, särskilt inte om man inte planerar att studera eller liknande, men jag har svårt att få det till en ”ungdomsproblematik”. Jag gick för bövelen på universitetet när jag var lika gammal som Louise. (Vilket inte hindrar att jag tror att boken går hem på den hylla den nu blivit placerad.)
Tidskänslan är alltså också förvirrande. Som sagt känns det lite grann som att en historia om två sextonåringar som äntligen slutat nian och får göra vad de vill (tackochlov utan alla dessa experiment och kollisioner med gränser – jag uppskattar att de är äldre). En sådan historia skulle för att vara realistisk behöva utspela sig senast på åttiotalet. Nu har den liksom knuffats in i 2000-talet med en del intressanta följder. Jag är född 1980 och har ägt typ två nummer av Platsjournalen och de har jag tagit för att vara artig när jag skrivit in mig på arbetsförmedlingen. Jag är rätt övertygad om att nästan alla av dagens nittonåringar som söker jobb utomlands gör det via nätet men Internet är nästintill osynligt i den här historien. Det förekommer några pliktskyldiga mobiltelefoner men fast Agnes och Louise har varsin och rätt skral ekonomi har de en fast telefon på väggen och till och med en telefonsvarare med blinkande lampa!
Jag skriver det inte som kritik utan med en stilla förundran. Rätt ofta blir hänvisningarna till datorer och sms krystade i moderna skildringar av ungdomliga miljöer. Det är skönt att någon orkar låta bli men fascinerande att hon kommer undan med det.
På samma sätt är det med vissa informationsluckor. Funkar det verkligen för Agnes att få ledigt från sitt jobb sådär? Missar hon inte hyran om hon inte kommer hem till lägenheten på en månad? Det finns väl inget flyg mellan Göteborg och Korfu om man inte bokar charterbiljett? Och givetvis var det bara bra att inte slösa utrymme på de svaren:
-So what om det är lite bökigare att flyga reguljärt. Man byter väl i Aten eller något. Håll dig till storyn!
Men så är jag en tvångig jäkel som helst inte vill läsa om toalettbesök där det inte framgår att personen tvättar händerna efteråt och som kan ha svårt att skriva att en person kom in genom en dörr utan att berätta att han stängde den efter sig. I det avseendet är den här boken helt klart ett föredöme.

U.J.