Realistiska museer

De senaste veckorna har jag varit tillförordnad museiföreståndare. Rent formellt tror jag att min titel är guide men eftersom jag är ensam på täppan och har till uppgift att sköta ett privatmuseum genom att öppna och stänga, tända och släcka och har eget mandat att bestämma när det är dags att städa och vattna blommor ser jag mig gärna som lite förmer. Jag sköter ju faktiskt relationerna med omgivande museer också - vi har samma lunchrum.

Jag knegar alltså i Gamla Linköpings Bankmuseum, vilket jag överlag trivs mycket bra med. De flesta av mina snart tretusen besökare verkar också tycka att det är okej. Men det ger anledning till en del grubblerier. Ett stort område att grubbla över handlar om vad vi skulle kunna kalla historisk realism.

Gamla Linköping är ett friluftsmuseum, som visserligen inte arbetar med direkt drama men vars anställda och kringstående entusiaster bär historisk kostym och försöker skapa en bild av sekelskiftesliv i en borgelig avkrok.

(Är det inte egentligen den sorts miljö som Hjalmar Bergman med flera lagt hela sitt författarskap på att få oss att avsky? Det har i så fall lyckats i det att det kletat av sig på det efterkommande samhället men Gamla Linköpings besökare yttrar påfallande ofta en längtan tillbaka till kontorsinventarier i mörkt trä där underbetalda notarier sitter och handskriver i kassaböcker. Huruvida de faktiskt ångrar att vi införde vaccinationer och allmän pensionsförsäkring framgår inte riktigt.)

Återskapandet ger problem. Bara detta att hälsa är problematiskt. Karin S, en guide som jag högaktar - om inte annat för att hon fick jobb där den gången jag sökte det - berättade en gång att de anställa i Gamla Linköping var förbjudna att använda hälsningsfrasen "hej". Istället säger man Godmorgon, Godmiddag, Goddag etc. Det låter på sätt och vis inte så dumt. Nu verkar den regeln däremot vara avskaffad och resultatet blir rörigt, inte minst vad gäller hälsningar mellan de anställda. Att svara "Godmiddag" efter ett "hej" - eller tvärtom - ger lätt intrycket av tillrättavisning. Rätt många besökare verkar faktiskt inte riktigt bekväma med att bli formellt hälsade. Själv har jag försökt hitta en neutral väg genom att hälsa de som besöker "mitt" lilla museum med ordet "Välkommen" - men det är tillräckligt för att rätt många besökare ska fnissa lite nervöst. (Jag tror faktiskt att jag stött en lämning av det svenska folkhemmet, då vi för ett ögonblick låtsades om att alla murar var rivna och en var så god som en ann. Kanske bidrar jag till att skada den illusionen.)

En annan sak är våra gatumusikanter, som för den delen gör ett utmärkt arbete. På trattviolin och dragspel bidrar de till att blåsa lite extra liv i miljön. Det är bara det att större delen av deras repertoar är modernare än de flesta tror. Taube kom visserligen igång kring 1920 men en stor del av hans produktion kommer väl från 40- och 50-talen och var väl på sitt sätt en slags pop?
Nu tar de sig inte sig själva på alltför stort allvar och även en del riktigt moderna låtar letar sig in. Kanske är det också soundet som räknas. Men jag tror att en del besökare upplever musiken som "gammal".

När man börjat leta såhär och funderat på hur man skulle kunna skapa en verkligt god illusion inser man hur hopplöst det är. Ska personalen få använda underkläder? Ska de få borsta tänderna på lediga dagar? Ska de få dua besökarna? Givetvis inte men det kan vara svårt att få reda på den enskildes titel utan att formellt presentera sig. Ska man kunna anställa negrer och invalider?

(Friluftsmuseerna kommer föresten att få intressanta problem om ett par år när det är sennittitalisterna och 00-isterna som sommarjobbar som guider. De flesta i min generation har fortfarande sådana namn att de kan passera i ett traditionellt sammanhang men när Zlatan och Tindra presenterar sig som dräng och piga på Bergmannagården kan det nog bli svårt för en del - Zlatan och Tindra och Neol och Leon kommer att få ta sig museialias. )

Om det nu är omöjligt att skapa ett realistiskt sekelskifte (vilket är betydligt lättare än att exempelvis återskapa ett realistiskt 1700-tal - man kan till exempel kanske komma undan med att ha nykter och avlusad personal): Gör vi oss då inte en otjänst som försöker? Kommer inte förenklingen av det förflutna att leda till banalisering?

På ett sätt är frågan fel ställd. Folk vill inte bli lurade. De vill att alla andra ska bli det. Det är givetvis populärt om jag blir ett med banken, lyckas undvika du-tilltal och skapar någon sorts illusion av att faktiskt arbeta på banken (vilket är omöjligt eftersom en tredjedel av mina besökare skämtsamt ber att få ta ut pengar och en annan tredjedel ber om det på fullt allvar) men än bättre blir det om jag ger intrycket att skådespela för alla andra men just för de här besökarna släpper jag lite på värdigheten och berättar förtroligt hur det går till.
Av någon anledning känns det inte bättre för det.


U.J.

(Och alla ni där ute som har svårt för motstridiga budskap: Jag älskar friluftsmuseer och jag gillar mitt jobb och mina besökare, men det är sådant här man tänker på när man blir sittande vid pulpeten en stund.)