Mit Inga Lindström im Schweden

Jag har nått ännu ett steg av upplysning: I söndags såg jag ett avsnitt av Inga Lindström!

För er som inte vet (dvs såg ett obskyrt aktuellt-reportage för ett par år sedan eller känner tyskar med tveksam smak):
Inga Lindström är namnet på en tysk serie tv-filmer av romantisk karaktär. Namnet Inga Lindström har mig veterligen ingen motsvarighet i handlingen utan pryder serien för att det låter svenskt. Sverige är nämligen en viktig komponent i serien – eftersom övriga deltagare är utbytbara skulle man rentav kunna säga att det har huvudrollen. Det är såvitt jag vet en helt igenom tysk produktion vad gäller manus, regi, skådespelare o sv men inspelningen (åtminstone exteriört) är gjord i Sverige. Skyltar, nummerplåtar på bilar, displayer på mobiltelefoner etc är på svenska. Skådespelarna talar givetvis tyska – med undantag för ett och annat ”hej” innan de säger ”Guten Tag” - men med en anings fördröjning, vilket ger intryck av dubbning. Westin har stött på tyskar som tror att det är en svensk filmserie och de är troligen inte ensamma.

Just det här avsnittet var särskilt intressant för mig och mina kollegor (mer om mitt tillfälliga jobb i nästa inlägg) eftersom det delvis är inspelat i Gamla Linköping. Man måste visserligen nästan bo eller arbeta i Gamla Linköping för att märka det. Till de mer kreativa inslagen räknas att göra om Carin Nilssons villa till sjukhus. Såhär ser tyskarnas uppfattning om ett svenskt sjukhus ut:



[Bilden rippad från Gamla Linköpings hemsida –tacka dem genom att göra ett besök.]

Något säger mig att P C Jersild inte är så stor i Tyskland som man brukar säga.
Nu löser kameramännen det på ett finurligt sätt: De visar inte huset i helfigur utan låter bara en slät vägg från nedre våningen skymta i bakgrunden. Resultatet blir helt passabelt men då kan man fråga sig varför man behövde åka till Linköping och filma.

Men miljön är som sagt viktig. Seriens genomgående tema är, återigen såvitt jag förstått det, hur en kvinna drar sig tillbaka från sitt hektiska stadsliv till en lyckligare och mer harmonisk tillvaro på landet, gärna i skärgården eller åtminstone vid en sjö.

Fotografit och estetiken är reklamfilmens. Det är en bra fråga huruvida det beror på att vi marinerats i tyska, dubbade reklamfilmer eller om det är något i estetiken i sig som får det att upplevas så. Hursomhelst väntar man hela tiden att någon ska kommentera de stiliga miljöerna och framförallt alla fräscha matvaror som ligger uppradade överallt.
Men jag glömmer mig: Tillbaka till ”storyn”.

Jag missade visserligen den första minuten eftersom jag talade i telefon då men utan att ha sett något avsnitt tidigare kunde jag genast höra på musiken vad som var i faggorna. Musiken, idyllisk, emellanåt vemodig och rätt förglömlig är alltid beredd att understryka handlingen eller helt enkelt meditationen över landskapet som kameran och tittaren ägnar sig åt när det inte händer så mycket.

Vår hjältinna – vars namn jag tyvärr inte minns – är en stilig Frau i 40-50årsåldern och driver en ostbutik i Stockholm där hon får besök av en stilig Mann i 40-50årsåldern som berättar att han tillverkar älgost och undrar om hjältinnan kan vara intresserad av att ta in den i sortimentet. Det kan hon och de kommer överens om att höras. Hon får en anmärkning av ett yngre biträde om att hon beter sig flörtigt – vi ska förstå att de har god kemi.
Sedan ska hon överraska sin make genom att möta honom på tågstationen. Tyvärr överraskar hon honom med att kyssa en ung kvinna vars roll i handlingen är underordnad men som nog är någon sorts kollega.
Sedan ringer dottern som är ute på en resa som har något samband med hennes Abitur (vi skulle säga att hon ska ta studenten, fast i Tyskland inkluderar det en radda viktiga prov). Av resan har vi fått se en busslast blonda flickor som uppenbarligen inte åkt så långt för när vi får se dem ropar en av dem
- Guck Mal, ein Elch!
Varpå alla trängs vid fönstren och tittar på en solande älgfamilj och säger ”åh”.
När dottern ringer har dock något gott fel. Fruktansvärt fel. Eftersom vi inte får se vad och avsnittet inte är textat och min tyska inte är vad den varit är det lite oklart vad men busen har i alla fall kanat av vägen och en okänd äldre man (som senare visar sig vara älgostfabrikörens förskjutne far) har räddat dottern och/eller hennes dagbok. Dottern hämtas upp på sjukhus Carin Nilsson av mamman som tycker om att komma ifrån sin otrogne make ett tag. De käkar på en fiskrestraurang (Dahlbergs Kafé, omdöpt till Gretas fiskrestaurant) och kommer överens om att hyra ett hus i närheten för några semesterdagar – Abitur-resan är tydligen inställd. De åker runt hörnet för att komma till huset och befinner sig strax i Söderköpings skärgård där de trivs.
(I filmen förekommer ett ortsnamn och stället ska nog föreställa att det ligger betydligt närmare Stockholm – det är helt logiskt att åka dit och gå på bio om man vill festa till det. Det är givetvis tacksamt att hacka på det här, fast egentligen gäller nog just den här passagen mer eller mindre all film. Däremot blir det tydligare då Gamla Linköping är en mycket särpräglad stadsdel vars utkanter i filmen fås att verka representativ för hela Sverige utanför Stockholms tullar.)
Det visar sig givetvis att älgostfabrikanten har sin gård och sitt lilla älghägn i närheten. Jag tror inte man får se mer än fyra älgar i det, inklusive kalvar och tjur. När de kallar osten exklusiv är det en underdrift.

Låt oss föresten göra en sak klar innan vi idiotförklarar hela det tyska folket alldeles: Det är såvitt jag begripit inte alls någon omöjlighet att göra ost av älgmjölk. Jag vet att det finns entusiaster som tillverkat älgyoghurt, må vara i rätt liten skala som exklusivt mellanmål för tyska turister. Däremot finns det några svårigheter:
1) Älgar kan inte tämjas. De måste såvitt jag begripit växa upp i fångenskap så den som vill ge sig in i älgmejeribranschen måste ha tålamod.
2) Det går åt rätt mycket mjölk när man gör ost.
3) Älgar ger rimligtvis väldigt mycket mindre mjölk än kor, vilka ju finputsats evolutionärt av människan i ett par tusen år.

Det verkar dock inte vara särskilt jobbigt att vara älgfarmare – en gång får vi se honom krama ur lite ostmassa. Annars ägnar han mest tid åt att dricka kaffe och stå och klappa en älg – av någon anledning envisas han med att klappa tjuren, som ju borde vara av rätt marginell nytta, kanske är det för att ”riktiga älgar” har horn om man frågar vissa tyskar. Det är förstås möjligt att älgfarmaren –av någon annan anledning får vi gissa – är mycket rik och har gott om folk som arbetar åt honom. När han tar ut hjältinnan på deras första dejt gör han det i en påfallande lång trämotorbåt av Kreugermodell som körs av en tyst man i vit båtmössa. Bertil Boos inhopp i Åsa-Nissefilmerna känns hursomhelst som en långt mer realistisk skildring av svenskt lantliv. Han brukade visserligen bara gå på ett fält och sjunga men ändå.

Låt oss återgå till handlingen, som nu blir något svåröverskådlig. Hjälten och hjältinnan tittar lite lystet på varandra. En serie missförstånd inträffar då de råkar få se och höra något som får dem att tro att den andre spelar falskt: Hjälten verkar vara ihop med fiskrestaurangens ägare och med sin kusin. Hjältinnan verkar vara ihop med sin otrogne man och med hjältens far. Det blir inte lättare av att alla går omkring och småpussas på ett sätt som jag som svensk inte känner mig riktigt bekväm med (framförallt inte på landsbygden). Men det visar sig att allt bara var missförstånd, utom – tro det eller ej – hjältinnans man som tydligen var otrogen på riktigt.

Och så måste hjälten bli vän med sin far igen, som han blev osams med för åratal sedan. Under filmen går han omkring och tjyvtittar på vad grabben har för sig och råkar släppa ut älgarna. Fadern ångrar sig givetvis djupt och spårar upp dem. Med hjälp av polispådrag och folk från gården kan djuren infångas. Vi får inte se hur.

På slutet har hjältinnan gråtit och åkt hem till Stockholm, som hon funderat på att flytta ifrån – hon tycker inte om stressen i staden. Där får hon ett tips om att hon nog borde ge hjälten en chans till. Samtidigt har hjälten kommit på att han borde försökt en gång till med hjältinnan och han går mot bilen för att fara till Stockholm just som hon kommer fram. Sedan får de varandra och börjar prata om att driva någon sorts liten affärsverksamhet i närheten av gården. Musik. Tablå.

Den här serien når ungefär 10% av den tyska befolkningen. Man kan tycka att en nation borde vara tacksam mot en främmande tv-kanal som prånglar ut timvis med gratis turistreklam, men det gjorde ju å andra sidan Borat åt Kazakstan också.

Det hör till bilden att serien är hårt målgruppsinriktad. Den är en kompensatorisk dröm för medelålders kvinnor (förvärvsarbetande tror jag, men det är ingen självklarhet) om ett enklare liv på en vacker landsbygd, med en stiligare karl. Efter att ha sett ett avsnitt skulle jag vilja lägga till en sak: Det handlar om att livet inte är slut vid fyrtio. Det finns fortfarande en chans att börja ett roligare liv: Karln kan kastas ut på en timme med lite tur och barnen kan vara förstående.

Detta påminner f ö om en iaktagelse gjord om svenska veckotidningsnoveller: De handlar inte längre om oskuldsfulla flickor. De handlar om kvinnor i en tråkig relation som plötsligt ramlar över i en betydligt roligare. Gärna med en mjuk, något nedtonad man som till exempel driver ett litet mysigt kafé i idyllisk landsbygdsmiljö.

Jag har nu ägnat 2-3 sidor åt att göra mig rolig på Tysklands bekostnad. Låt oss därför komma ihåg att detta är en genre som inte finns i Sverige men att vi är väl så fortjusta i en hel del av dess kusiner. Utan att ha sett vidare mycket av någotdera vågar jag hävda att detta är en ganska exakt motsvarighet till Morden i Midsommer, eller för att ta ett svenskt exempel: Direkt-på-dvd-Wallander som i enlighet med sitt kontrakt med skånska lokalpolitiker innehåller en reglerad mängd vackra skånska miljöskildringar.

U.J.