Inte min dag

Jag inbillar mig att jag var ett ganska snällt barn. Visst, jag har alltid haft demoner som kommit och gått och en del faktorer (framförallt farbroderliga barnböcker, misstänker jag) har gjort mig ganska konservativ så ibland när något varit på väg att ändras ( åt det håll jag upplevt som det sämre) har jag kunnat blir rätt arg under ganska lång tid. Men överlag ganska snäll och följsam. För att inte säga menlös.

På senare år – antagligen under det som i min biografi kommer att heta ”Borås – den förlorade epoken” – har jag dock lagt mig till med en ful ovana: Jag går i baklås. Ibland när saker och ting går mig emot blir jag så sur att jag inte kan göra annat än på sin höjd sitta och läsa serier ett par dagar. Det är knappast vidare moget. Det är bokstavligen att sätta sig med ryggen med världen och vägra vara med och leka men det är sättet jag haft att hantera konflikter på de senaste åren.

Nu tar vi det till nivå två. Tidigare när jag haft surperioder har de åtminstone infallit när jag varit studerande eller arbetslös och kunnat avvara ett par dagar utan att det märkts. Nu jobbar jag, och det skulle väl inte vara något problem ifall det var yttre tjänst det handlade om – jag har visst folkvett och skulle antagligen inte låta någon märka något. Det var kontorsuppgifter. Rätt difusa kontorsuppgifter dessutom.

Nåväl, jag är en god lutheran och gör vad jag kan för att hitta rutinuppgifter jag kan förlora mig i. Viker broschyrer, bokar in kurser, sammanställer enkäter. Men det vill sig inte riktigt. Det dåliga humöret fylls på med nya irritationer, slag i slag.

Rapporten jag filar på och kanske kommer att få ägna resten av veckan åt är troligen makulatur – under förmiddagen får jag veta att det redan bestämts att det inte blir någon fortsättning under våren.

Kvällsaktiviteten jag håller på att organisera inför i morgon får kanske ställas in pga dåligt intresse. (Till liknande frustrationer kan räknas att jag måste hitta på något nytt att ha med på ett knytkalas men det hör till dagens mindre förtretligheter.)

Och slutligen upptäcker jag genom ett tips att min tjänst finns utannonserad på kommunens intranät och att jag inte får söka den eftersom jag inte är fast anställd personal. Finns det någon med rätt examen och någorlunda vett i skallen i kommunen får jag alltså snart tömma skrivbordet igen. Finns inte det ska den nog ”annonseras externt”. Jag är inte helt säker på hur de menar men det är alltså inte omöjligt att jag kommer att behöva skriva en ansökan och brottas med 200 andra sökanden.

Det här är känslomässigt komplext för mig. Jag är en varm anhängare av lagar och kollektivavtal. Jag har många gånger tänkt att det borde vara straffbart med internrekrytering. Samtidigt hade jag faktiskt fått för mig att jag hade mitt på det torra en tid framåt. Det har tidigare låtit som att min tillvaro var ganska trygg, så länge kultur- och fritidsnämnden håller ord.

Kommer jag inte till intervju kommer jag att känna mig ogiltigförklarad. Kommer jag till intervju blir det inte mycket bättre. Antingen blir det min exekutionspluton eller också gillar de vad jag gjort hittills. Gör de det blir det inte mycket bättre. Jag har bekanta som varit på intervjuer där det visat sig att det redan finns en favorit och intervjun mest är en skenmanöver för att leva upp till lagen. Det är ett avskyvärt slöseri med människors livstid och varje sådan intervju bör förlänga rekryterarens tid i skärselden med minst en månad (vilket är vad en sådan intervju faktiskt kan kräva i förberedelser och efterbearbetning). Och jag minns själv hur eländigt det kändes att få veta att jobbet gått till en som haft arbetsuppgifterna tidigare.

Kanske inga stora smällar men definitivt tillräckligt många sparkar på smalbenet för att vara lite för mycket för mig en förmiddag. Den planerade övertiden ställdes in till förmån för lite deprimerat irrande i centrum och ytterligare en kvälls väntan på att skiten (syftar detta på dagen? Veckan? Arbetslivet? Livet?) ska ta slut. Dessutom är jag inackorderad och lider brist på serier.

Dagar man vill ska ta slut är förlorade dagar och för dem gives ingen ersättning.

U.J.