Vad mäster Dick inte lärde oss

Dick Harrisons gedigna om än något tungfotade Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa (2000) innehåller många intressanta huskurer mot pest men jag tror inte att följande metod finns med, möjligen för att den presenteras av Erik XIVs livmedikus och alltså kan ha uppfunnits ett bra tag efter digerdödens slut:

Tag en levande höna eller tupp, plocka henne bak under arsen, gnid analöppningen med salt och placera djuret med densamma mot den öppnade bölden! Dör hönan, så tag en ny undan för undan, till dess ”ettret” är utdraget. I brist på höna kan en unger valp också duga.

En senare anhängare av metoden hävdar att det blir mer effektivt om man ständigt öppnar och sluter hönans näbb. Det gör att sjukdomen bättre dras ur kroppen.

Detta och ett pärlband andra små lärdomar och bizarriteter är hämtade ur Lars Bondessons Seder och bruk vid livets slut vilken trots enstaka egendomligheter (som jag garderande säger om alla böcker numera) rekommenderas varmt. Här får man även läsa om hur pöbeln vid avrättningar försökte tränga sig på när bilan fallit för att fånga upp det färska blodet, vilket ansågs vara en mycket kraftfull medicin. De stängsel av spjut vi ibland ser på avbildningar av avrättningar (tex på bilden av Linköpings blodbad vid stora torget i denna stad) behöver inte nödvändigtvis tolkas som ett försök att hindra fritagningsförsök. De kan lika gärna vara ett sätt att försöka låta den dödsdömde avlida i fred från den bokstavligen blodtörstiga folkhopen som väntar med byttor, skedar och flaskor.

Vi får även veta att de som verkade för kremationens utbredning i Sverige var Svenska Likbränningsföreningen. Det låter onekligen som att de hade ganska vilda sammankomster.

Vidare får man en rad tips på hur man hindrar döda från att gå igen. En del av dem är ganska enkla, såsom att sticka nålar i likets fötter eller binda ihop dess ben eller åtminstone stortår. Framgången var nog varierande för det finns uppteckningar om spöken som hoppade jämfota.


U.J.