söndag, maj 29, 2011

Selander obeskuren

I våras gifte jag mig. Det gav anledning att tänka på ett och annat. Bland annat blev vi ombedda av prästen (min bror f ö) att hitta en dikt som beskrev vår relation. Det var en uppgift som kändes i det närmaste omöjlig, men med tanke på hur många högskolepoäng i litteraturvetenskap vi har kunde vi inte ge upp utan strid. Så man gör som alla andra: går till lyrikhyllan på biblioteket och plockar fram några antologier med kärleksdikter.

Det är en märklig men behaglig upplevelse att snabbläsa lyrikantologier på jakt efter något särskilt. Det är lite som att gå på långa estradpoesitillställningar: massor av bilder rinner genom huvudet, tankar kolliderar, ord slåss och smälter samman. Och där fanns en hel del börjor eller enskilda strofer som var lovande men den mesta tankeverksamheten ägnade jag ändå åt att fundera på hur jag skulle snacka mig från frågan med min litteraturvetenskapliga heder i behåll. Då kom kavalleriet från ett håll jag inte tänkt på. På s 158 i ”Mannens dikt om kärlek – en antologi av Göran Palm” (En bok för alla, 1980) finns en välfylld sida med rubriken ”Sten Selander -Ur Luftslott”. Dikten passade som hand i handske. Den beskriver visserligen strängt taget inte vad min fru och jag är (så gamla är vi inte riktigt än) eller vad vi skulle vilja vara men vad vi vet att vi är på väg att bli.

Så här lyder Palms återgivning:

Kan du förstå att vi är gamla redan
och att vår framtid redan är förbi?
Så säger prästbetyget. Nå än sedan?
De där som åldras är ju inte vi.
Har någonsin vi känt den stumma ledan
som livet blir förskämt och surnar i?
Vi har ju inte hunnit tala ut
på åttatusen kvällar med varandra,
och vi har nya land att genomvandra
på upptäcktsfärd var dag till tidens slut.
Var lugn: vår dialog skall aldrig sina.
Vi kan ju resa på vårt eget vis-
fast du vill hellre åter till Paris,
då jag nödvändigt skall i väg till Kina.
Och blir vi nitti år, skall än vi språka
om min oskrivna, vackraste lyrik
Nej, vi är inte gamla. Jag är lik
en våt och ruggig, skinntorr gammal kråka,
det vet jag. Men för dig, i verkligheten,
är jag den unga, solbrända poeten
som ankrat med Galejan i din vik.
Och du – för mig är du alltjämt musik,
havsvind och nyponblom, behag och vårlig Eros.
fast du nog blivit ganska tung och grå.
Men vad betyder det hur andra ser oss,
när vi är vackra för varann ändå?
Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla.
Det är de enda byggen som består.

Så löd dikten enligt samlingen och så lästes den också på bröllopet. Men eftersom det var ett utdrag blev jag lite nyfiken och letade vidare. Kanske hade Sten något mer att säga i ämnet? Han verkade ju onekligen ha fattat ett och annat.
Det visar sig att dikten ursprungligen publicerats i samlingen ”Sommarnatten” men versionen jag har läst kommer ur Selanders valda-och-bearbetade-verk-samling ”Dikter från tjugufem år”. Palms utdrag är visserligen huvuddelen av dikten, knappt två tredjedelar. De två sista raderna inleder en ny del. I någon avskrift (i bloggosfären?) utgör det en egen del efter blankrad, men eftersom Selander inte är så mycket för sådana tror jag det är ett missförstånd baserat på att det är det ställe där dikten fortsätter på nästa sida. Så här låter hursomhelst den andra sidan, i ”Dikter från tjugufem år”:

Och luftslott kära du, kan aldrig ramla.
Det är de enda byggen som består.
Vi har en enda plats, som helt är vår:
den skånska gård där vi skall bo som gamla.
Vi vet ju hur den ligger, mellan klitter
med milslång utsikt över hed och hav.
Långt från en verklighet, alltmera bitter,
bor där allt skönt som aldrig kan bli av.
Ovansklig rinner ungdomskällan fram
vid söderlängan på vår gård i Skåne,
och lyckan väntar, hög och allvarsam,
i landet öst om sol och väst om måne.
Kom, vi går dit. Vi har en väg att gå
dit bort, så länge vägen är gemensam.
Tids nog skall världen bli förtvivlat ensam
för en utav oss två.

Det var alltså den sista pusselbiten. När jag gifte mig kände jag inte till den senare delen. Jag antar att jag skulle valt dikten i sin helhet om jag gjort det, men säker kan man aldrig vara.
Man kan fråga sig varför Göran Palm gjorde denna beskärning. Klart är att han fick den bättre lämpad för den tänka målgruppen för antologin. Han gjorde den helt enkelt mer bröllopsmässig. Men gjorde han den inte samtidigt till en sämre dikt? Och var det verkligen ärligt att tona ned det stora vemod som präglar dikten? Den sorg som ligger i varje kärlek, varje vänskap, varje stor upplevelse?
När vi gifter oss ger vi varandra samma löfte som vi sedan tyst avkräver våra barn:
Jag skall älska dig och ta hand om dig, och om jag blir sist kvar skall jag begrava dig.

U.J.

2 Comments:

Blogger Erik Vestin said...

Såg inte detta förrän nu. Vackert att läsa.

9:59 em  
Blogger Karin Brundell Freij said...

Å. Detta blogginlägg skrevs för ganska exakt sex år sedan ser jag. Du kanske inte ens läser kommentarer här längre? Vad vet jag. Men jag vill så gärna få berätta att jag googlade fram ditt inlägg och att det fyllde ett hål i mitt inre.

Så här var det: Som ung läste jag Palms nyutgivna antologi. Selanders dikt fängslade mig, för att den visade fram en sån hoppfull bild av mognande kärlek. Den måste ha gjort sånt intryck på mig att jag sökte upp orginaltexten på biblioteket (men det minns jag inte alls). Sedan dess har dikten levt kvar i mig, med några fraser särskilt levande: "Vi har ju inte talat färdigt på åttatusen kvällar med varandra", "poeten som landat med Galejan i din vik", "den skånska gård där vi ska bo som gamla".

Runt millennieskiftet fick jag för mig att jag skulle hitta dikten igen (mindes inte författarnamnet), och fann den så småningom i Palms antologi i bokhyllan. Javisst ja, det var ju där jag hade läst den!. Men var fanns "den skånska gården"??? Mysteriet fick mig att tro att jag själv fantiserat ihop en fortsättning på dikten (det hade jag faktiskt delvis! I mitt huvud var det glasklart att gården låg på Ven, men det står ju ingenstans...:-))

Hopp nu till maj 2017.I helgen ska jag på bröllop, och funderar på något att säga till brudparet. Kom att tänka på Selanders dikt, som jag inte funderat på på många år. Med antologin utom räckhåll googlar jag "Selander kärleksdikt". Hittar inte bara dikten, utan gåtans lösning i ditt sex år gamla blogginlägg. Och dessutom ett väldigt intressant resonemang kring Palms bevekelsegrunder (och svek), som jag håller med om helt och hållet.

Nu ska jag aldrig mera sakna "Luftslott"! Tack!

2:06 em  

Skicka en kommentar

<< Home