lördag, oktober 15, 2011

Utlåningsmysteriet!



Bevisföremål 1a: En stulen marknadsföringsbild för att ge intryck av en riktig bloggpost. Notera att silverglansen inte klarat transporten över Internet.



Nu har höstens LasseMajas detektivbyrå kommit och jag har läst den. Jag förstår egentligen inte varför men det kanske kommer klarna lite under postens gång. Bibliotekarier behöver egentligen inte läsa populära böcker – de marknadsför sig själva. Ofta läser man kanske en – den första i serien – för att känna till de grova premisserna. I fallet med Lassemaja har det upphöjts till dygd att Valleby förändras så lite under seriens gång att man kan läsa böckerna i precis vilken ordning man vill (vilket inte är riktigt sant eftersom personer återkommer och någon gång får man faktiskt – Gud förbjude) veta att en viss person suttit i fängelse sedan han senast syntes till i ett annat mysterium. Det finns egentligen ingen särskild anledning att läsa någon särskild av böckerna och inga skäl att fortsätta följa serien heller men nu har jag läst ungefär hälften av dem och kommer det en ny ger jag mig på den med stigande intresse.

Martin Widmark är ett fenomen som det nog ska sägas på kongenialt marknadsföringsspråk. Han är Sveriges mest utlånade författare och vinner bokjuryn varje år. När vi i våras skulle inviga vår nya återlämningsmaskin firades två högutlånade böcker med anknytning till trakten ned från taket för att vara de som lämnades tillbaka först: En roman av Torgny Lindgren och Biblioteksmysteriet. Enligt min förre chef var det till stor del Widmarks förtjänst att våra lånesiffror blev hyfsade förra året. (För min del tvivlar jag. Chifen var bra på många sätt men med vissa begränsningar när det gällde böcker och bibliotek.)

Jag brukar ibland säga att Widmarks framgång är oförtjänt. Det är troligen orättvist. Så dåligt som författare tjänar kan knappast någon av dem sägas ha drabbats av orättvist mycket framgång. Dessutom är Widmark en arbetsmyra: Han är född 1961 och på hans hemsida räknar jag till 55 utgivna titlar, läromedel oräknat. Visserligen är det ganska många bilderböcker men bara i år ger han ut en hel trilogi någorlunda tjocka fantasyböcker som är Hcg-klassad (mellanåldersböcker, bibliotekariens anmärkning) och det som sagt utan att det hindrar honom från att ge ut de vanliga LasseMajorna och NellyRapparna.

Däremot tycker jag att det är orättvist mot barnlitteraturen och dess författare när Widmark lyfts fram som någon sorts stormästare och när de böckerna försvinner först från hyllorna. (Möjligen är det de böckerna som är dagens barns enhetskultur – de kan läsas både av läsvana och läsovana barn.)

Parallellt med LasseMaja rasar serien om Nelly Rapp – tio delar hittills – som är mindre framgångsrik och i jämförelse faktiskt lite underskattad. Där finns en underliggande finurlighet i kopplingen mellan gamla oknytt och moderna fenomen. Att – som i den senaste – koppla Snömän till växthuseffekten är kanske inte helt oväntat (om än ganska effektfullt) men att koppla zombies till bemanningsföretag? Trollkarlar till stress och utbrändhet?

LasseMajas detektivbyrå lider inte av någon överdriven finurlighet. Vad som skiljer böckerna åt är de olika miljöer där de utspelar sig. (Jag tänkte tanken på att vara tarvlig och räkna upp alla titlar som kommit hittills och sedan förutspå de institutioner som återstår: Kennelmysteriet, Postmysteriet, Parkförvaltningsmysteriet etc.) Det mest intressanta med Lasse och Maja är just hur de är komplett ointressanta: Ingen av dem har någon personlighet alls. (Det gör dem å andra sidan helt jämlika och utbytbara med en intressant genuseffekt. Jag tror inte ens Martin Widmark håller ordning på vilken som är Lasse och vilken som är Maja, antagligen har han någon lista för att hålla ordning på att de ska komma på ungefär lika många smarta idéer var.) Detta kan låta föraktfullt men egentligen är det Tintins princip: Huvudpersonerna är tomma projektionsytor som vi kan ikläda våra egenskaper och genom vilka vi betraktar de märkliga birollerna. L&M har inga andra vänner, inga andra hobbies, kommer aldrig att tänka på något de hört i skolan eller av någon släkting.

Och märkliga biroller är det (även om också dessa verkar leva i ett absolut nu). I genrens tradition är Lasse&Maja smartast i stan. Det är ju tyvärr svårt att skriva om personer som är smarta utan att läsaren känner sig dum och utestängd och detta löses genom att L&M är något över normalbegåvning samtidigt som de omges av en vuxenvärld som är mer eller mindre debil. Ibland med komiskt resultat. Ofta med ganska märkligt.

Deckargåtorna pendlar i svårighetsgrad. Sjukhusmysteriet är en förolämpning mot varje barn som någonsin läst en deckargåta i Kalle Anka & Co. De flesta andra jag läst är istället mycket komplicerade men bjuder igengäld så stora logiska luckor att man inte sällan skulle kunna köra igenom en värdetransport. Guldmysteriet får tjäna som avskräckande exempel: Styckets bovar har genom en mer än lovligt komplicerad kupp lyckats tömma ett valv fullt av guld, lasta det i en bil och ge sig iväg. (Jag vill minnas att de skulle ut i Europa via Öresundsbron men det kan jag ha hittat på.) När L&M konstaterat hur brottet gått till och vem som är skyldig vore det logiskt att man kommenderar fram helikoptrar och vägspärrar men dessa små kammardramer tillåter inte sådana tidshopp. Därför låter Widmark bovarna få trassel med bilen (ett bagageutrymme fullt med guld väger ohyggligt mycket) och bli upptäckta och avslöjade av en passerande polispatrull. De kommer tillbakabogserade strax efter att L&M löst fallet. Är det ett problem? Ja, eftersom hela boken bygger på logiska resonemang av typen ”Om X hade gjort det skulle Y ha inträffat” som man åtminstone låtsas att barnen kan följa. Slutet betyder ju egentligen att hela L&Ms resonemang är överflödigt: det har inte behövts någon utredning eftersom kuppen har misslyckats. Widmark är storkonsument av Deus ex Machin:or men den här maskinen har han dessutom låtit sväva väl högt över barnens huvuden.

Det finns fler saker som gissningsvis flyger högt över barnens nivå. I inledningstexten till vare bok står att Valleby är ett samhälle där ”kyrkan står mitt i byn”. Jag är själv osäker på riktigt vad den här meningen betyder men tror inte några barn tror att den betyder något mer än hur man gör för att hitta till kyrkan i Valleby – vilket ju är ointressant eftersom de flesta böcker inte utspelas där.

Därmed inte sagt att böckerna är svåra. Eftersom de är skrivna för att alla ska kunna förstå dem framstår L&M sin stora begåvning till trots som kulturella analfabeter. Simborgarmysteriet utspelas exempelvis ”Dagen efter julafton” – en dag som på normal svenska heter ”juldagen” och det tror jag faktiskt att även helt sekulära barn vet, om inte annat för att den veckan är den vecka i svenska almanackor som studeras allra intensivast. Att Kristi himmelsfärdsdag nämns i början av Biblioteksmysteriet är faktiskt märkligt (även om det också är en känd lovdag) men det beror bara på att det har betydelse för bokens bortom allt mänskligt förstånd drivna upplösning på ett ganska sönderknarkat sätt.

Allt – datum, hälsningsfraser – har betydelse i L&Ms värld. Säger någon något vittnar det om Motiv. Böckerna är små urverk där varje mening samverkar med de andra till det givna slutet, men det är i så fall en Terry Pratchettklocka där sekunderna är olika långa.

Man skulle kunna förklara L&Ms popularitet med att de utspelas i en idyll men den som har lust att försöka bör fråga sig om man verkligen vill leva i ett samhälle där läkare gipsar utan föregående röntgen och alltså kan luras av vilka simulanter som helst. (Det där gör mig faktiskt mer upprörd än de stulna smyckena: det där är tjänstefel med stora risker för människors liv och hälsa. Helena Willis som illustrerar har berättat om hur hon researchar genom att bildgoogla miljöer. Tyvärr tror jag inte att Widmark lägger så mycket jobb på förberedelserna.)

En viktigare egenskap Valleby har är att det verkar ligga i en tidsficka precis mellan det gamla Sverige och det vi tror ska komma. Här kan en juvelerare heta Mohammed Karat utan att det är något konstigt med det. Samtidigt är Widmark den enda nutida barnboksförfattare jag vet som låter exotiska personer bryta på låtsastyska (”Miicket bra”) vilket sker i Cirkusmysteriet och Trollkarlarna från Wittenberg. I Cirkusmysteriet låter han f ö en apa i lustiga kläder göra konster på cirkus vilket har varit förbjudet i åtminstone 30-40 år. Jag har inte räknat andelen kvinnliga chefer men har fått intrycket att den är ganska hög. En badvakt kan vara lesbisk (eller bisexuell, vad vet jag, sådana här saker leder aldrig till några följdfrågor i Valleby) utan att det är något som helst märkligt med det. Böckerna är alltså trevande försök att berätta en gammal sorts berättelse i ett nytt samhälle som helt glömt det gamla samhället och därmed paradoxalt nog förlorat insikten om att det skulle kunnat vara annorlunda. Det ger böckerna ett kultvärde som jag tyvärr tror kan blekna med tiden men som så att säga kan njutas i förskott.

Möjligen är det därför jag fortsätter att läsa.

U.J.