torsdag, februari 02, 2012

Vår ständiga längtan till Narnia

Maria Turtschaninoff har bloggat om att Neil Gaiman har bloggat om Narnias trollkraft. Hon håller med Neil och jag håller med dem båda två. Även om jag inte läst Narniaböckerna fjärdedelen så många gånger som Neil är det de böcker jag läst flest gånger och ofta lagt ned med en suck över den egna världens otillräcklighet. (Ett light-hädiskt beteende som Lewis kanske inte skulle uppskattat –man kan kontra med att Narnia faktiskt är en del av den mänskliga fantasin och skaparkraften och därmed faktiskt är en del av vår värld.)

Även i mitt fall var en tv-dramatisering inkörsporten: I mitt fall BBC:s åttiotalsserie som jag fortfarande tror och tycker är väldigt bra men det är ju inte alltid så lätt att uttala sig om. Även där var det lite problem med kostymerna.

Min väg till tv-serien var inte heller spikrak. ”Häxan och lejonet” lät ju ärligt talat som en ganska knepig saga i en tid då man talade ganska lite om fantasy (svårt att säga om det blev bättre eller sämre av att den där garderoben utelämnats i titeln) och även om man noterade att den gick och kanske någon gång fick frågan om man följde den så fanns det ingen som förklarade att det var bra grejer. När ”Caspian – prins av Narnia” började gå tror jag kusinen och brorsan börjat följa men jag dröjde något. Jag hade sett någon av de djurutklädda skådespelarna skymta förbi, och dessutom scenen där Aslan säger till Lucy att hon är en lejoninna och felaktigt men inte helt omotiverat dragit slutsatsen att det hade något med förvandlingar att göra. Jag var ganska rädd för förvandlingar som liten och det är nog en anledning till att jag är mycket fascinerad av dem som större.
Lewis skriver lämpligt nog om mitt perspektivproblem i ”Utflykt från tyst planet” (som jag inte har här och kan slå upp nu): Möter man en annorlunda varelse kan man välja mellan att se den som ett högintelligent, charmerande och respektingivande djur eller som en deformerad, märklig och skrämmande människa.

När jag väl sett ett helt avsnitt -och förstått att de där djuren faktiskt var djur på riktigt – var jag däremot fast. Och när terminen började och det var dags att besöka skolbiblioteket kom jag på att jag kunde söka upp böckerna. Jag minns att jag frågade pappa i bilen till skolan vad författaren hette och att jag skulle leta på L.

Det fanns en rad böcker på hyllan. Jag var ju bekant med handlingen i de båda Caspian-böckena. (Och jag vill faktiskt minnas att jag även blev bekant med Häxan och lejonet genom BBC så antagligen har jag retuscherat mitt minne för att få en tajtare handling) Att börja med att läsa ”Den sista striden” kändes bakvänt. Det blev Silvertronen. (eller möjligen Hästen och hans pojke – minnet igen) med Baynes
illustration på omslaget.


Det var den första bok jag självständigt sökte upp. Vette tusan om det inte var den första bok jag verkligen tyckte om. Jag hade läst tidigare – det var en viktig del av min självbild att jag var duktig på att läsa – men åtminstone böckerna som lånades på skolbiblioteket var titlar jag tidigare hört höglästa och som jag tittade lite
pliktskyldigt i. (Eftersom jag aldrig varit särskilt snabb i skolan
slet jag inte ut särskilt många bänkböcker.)

Det ena gav det andra. Genom jul- och födelsedagspresenter och ett hastigt tecknat medlemskap i en bokklubb hade jag snart fått ihop hela den vackra lilla raden (den bruna åttiotalsutgåvan med de vackra inramningarna där man kunde känna igen föremål från alla de olika böckerna). Min bokhylla på den tiden var 30-40 cm lång och bestod till ganska stora delar av gemensamma böcker och föräldrars gamla barnböcker som på något sätt blivit liggande i mitt rum. Och så Narnia. Komplett serie. Min stolthet. Min skatt.

Narnia förvandlade mig. Från att ha varit någon som lite pliktskyldigt var bra på att läsa blev jag någon som verkligen älskade böcker. Det är en process som fortfarande pågår. Narnias portar – det finns många som bekant – blev ingången till litteraturen. Och till ett ganska intensivt boksamlande för på gott och ont såg jag ett samband mellan att älska böcker och att äga böcker.

Samtidigt som jag klev in i litteraturens magiska land gled en annan dörr igen. Ironiskt nog gjorde min stora kärlek till Narnia att jag blev betydligt mindre motiverad att läsa fantasy. (En bra bibliotekarie hade kanske kunnat fixa det men jag är inte säker.) Jag antar att jag inte kunde se någon värdig fortsättning. Narnia var
Narnia, ett helt och avslutat mästerverk. Dök det upp fler böcker om häxor, drakar och svärd skulle det kunna försvaga magin. Undren skulle bli element, trollkraften billigt krafs. För mig var Narnia gott nog.

Undantag fanns – jag läste till exempel Bilbo någon gång under högstadiet och tyckte bra om den. Tyvärr dröjde jag länge -ända tills filmerna påannonserats – med att läsa Sagan om ringen och det av det ganska fåniga skälet att jag ville få tag på första delen i samma upplaga som jag råkat få tag i del två och tre. Det är lite synd. Jag
och Tolkien hade kunnat ha mycket kul ihop.

Jag var inte rabiat – när jag väl läste något som kunde klassas som fantasy tyckte jag i regel om det. Men det var nog för att jag inte skulle svepas med av fantasyvågen i början av 90-talet och jag hade också oturen att komma att satsa mitt lilla engagemang på Terry Brooks, vilket nog ärligt talat inte var så lyckat. Brorsan satsade på David Eddings och det var nog inte bättre litteratur men förmodligen
betydligt mer lustfyllt.

Att jag aldrig blivit någon fantasyläsare förvånar mig ibland. Man kan nästan sociologiskt bevisa att jag borde vara det. Kanske är det helt enkelt så att C S Lewis satte ribban så högt att det mesta andra i genren faller platt.

Det innebar också en utmaning för skrivandet. Å ena sidan betydde Narnia nog rätt mycket för min skrivlusta och någon annan förebild än Lewis språk kunde man helt enkelt inte ha. Å andra sidan ville jag ju inte hitta på nya världar – det fanns tillräckligt många (nämligen en) och klasskamraternas hack- och slashförsök avskräckte rejält. Serien var dessutom så avslutad den kunde bli (världen hade gått under och alla var lyckliga för evigt) så någon fortsättning kunde man inte
skriva. Fanfiction var okänt -åtminstone begreppet- och jag var inte tillräckligt kreativ för att uppfinna det. Det närmaste en levande förebild jag kunde komma i Sverige var väl Olof Svedelid (som nu tyvärr håller på att försvinna från biblioteken) vars historiska ungdomsböcker jag tyckte ganska mycket om men tanken på att skriva böcker som ”bara” var historiska på ett rakt och enkelt språk var inte
tilltalande. När jag skriver detta nu kan jag se en annan intressant skillnad: Svederlids böcker handlar om huvudpersonernas överlevnad och tryggande av deras tillvaro. Dessutom återberättas någon historisk episod. Men även denna episod saknar all mytologisering, trots att det ofta kommer att lämna ett tydligt avtryck i den svenska historien.
Vissa skulle se detta som fattigdom. Andra som realism. I Narnia-böckerna är allt en del av ett större skede. (Av en gudomlig plan faktiskt men det måste man inte gilla för att förstå resonemanget.) Varje bok är större än något av syskonen Pevensies
personliga upplevelse. Det finns uppdrag. Det finns mål som går bortom huvudpersonernas eget väl och ve. Det finns en förutbestämd väg att gå, som man kan avvika från men också hitta tillbaka till. För att översätta det till mer sekulär litteratur kan vi konstatera att där fanns ett öde. Fast på den tiden uppfattade jag nog främst problemet som att historiska ungdomsromaner saknade magi. Hur få in magi utan att tramsa sig med andra världar eller oknytt? Den ekvationen tog åratal att lösa.




Tidigare i år kom jag att uppmärksamma C S Lewis födelsedag genom att se youtube-klipp från tv-serien. Den har uppenbarligen satt sig djupt för när jag stängde av datorn var det motvilligt och med stark längtan tilbaka till Narnia.





Tiläggas kan att den serie från 1967 som Gaiman såg som liten i efterhand inte verkar helt lyckad. Det finns visserligen inte så många klipp tillgängliga men det verkar vila tungt på en berättare (som iochförsig kan höra till det bästa trots allt -barnen verkar välkammade och skådespeleriet blekt) och resten ser mest ut som en ganska tam version av ”Trollkarlen från Oz” (Som jag f ö tycker är riktigt dålig, i synnerhet som bok.) Att det ändå kunde leda en pojke till en bok, till en besatthet och så småningom till ett stort författarskap kan nog bara ses som ännu ett tecken på Narnias magi.


U.J.