Måste idyllen vara död?

Den senaste tiden har jag på något sätt funnit en stund här och där i flyttröran för att läsa ”Boken om Pip-Larssons” som jag fick fram ur arkivet på mitt lokala bibliotek. Bakgrunden är ett blogginlägg av Kalle Lind om Edith Unnerstads bortglömdhet.

Det var magnetisk läsning. Det är väldigt sällan jag vill att en bok inte ska ta slut men den här gången var det så. I synnerhet de första femtio sidorna i ”Kastrullresan” (som jag kunde sträckläsa på ett fik eftersom dottern hade somnat på väg hem och vi inte har hiss numera vilket gör att man får välja mellan att komma hem och att låta henne sova) var makalöst roliga och svängiga. Hur mycket som är min egen igenkänning är inte lätt att veta. Jag inser samtidigt att det moderna barn som uppskattar boken nog är rätt lillgammalt, åtminstone för tyst egen läsning. Om man har en etablerad högläsningsrelation går det möjligen bättre – så är också det enda av Edith Unnerstad som verkar stå i öppen hylla här numera en ljudbok.

När jag befann mig i gapet mellan blogposten och boken läste jag på lite på nätet om de olika filmatiseringarna och förstod ett av skälen till att jag inte riktigt tyckte om tv-serien som gjordes 1998. Man hade med wikipedias ord: ” med flit gjort tonen familjemedlemmarna emellan ’mindre idyllisk’.”

Och jag insåg att det är väl så det ska vara nu. Nu ska det göras mörkare, man ska hitta konflikterna under ytan och kanske komma till någon sorts försoning efter en dramatisk upplösning men bara för att överbrygga de värsta konflikterna man byggt upp.

Och det gör mig rätt trött för både ”Kastrullresan” och ”Nu seglar Pip-Larssons” är raka, friska och charmiga äventyrsberättelser med rätt god och konsekvent personteckning. Är det fel att personerna kommer någorlunda överens? Skulle man kunna skriva något åt det hållet och bli tagen på allvar idag?

(Det här har bara delvis med Ediths bortglömdhet att göra – Astrid Lindgren var också i idyllgenren med Bullerbyn och Saltkråkan som främsta exempel. Astrid Lindgren var väl medveten om idyllgenren och skulle kanske inte släppt igenom den avslutande minideckaren i ”Kastrullresan” – men så kom de två inte så bra överens heller.

Men ”Kastrullresan” är ett bättre exempel än Lindgrens verk eftersom det inte är (helt) episodiskt utan en äventyrsroman, må vara bara om vägen mellan Stockholm och Norrköping.)

U.J.