Vetenskapsteori i praktiken

Två saker har kommit för min blick mot slutet av denna långa och hektiska dag.
Först och främst undrar jag om inte alla söka-jobb-kurser kan ses som ett tecken på en skiftning i diskursen, från den folkhemska kollektiva synen till den nyliberala individcenterade.

Ett ovanligt givande (liksom ett nästintill kursavslutande) pass i Barnlitteratur gav mig den andra frågan. Vad heter Lotta och de andra på Bråkmakargatan egentligen i efternamn? Den sena, officiella versionen är Nyman men i första boken undertecknar storebror Jonas ett ”Reseft” med ”doktor Jonas Malm”. Är namnet Malm en del av leken liksom doktorstiteln? Eller har (hädiska tanke) Astrid Lindgren slarvat? Det finns skäl att tro att namnet ”Nyman” lagts till för att det låter bättre i genetiv pluralis, som det används i andra boken.

Se där en hermeneutisk utmaning! En metodövning som definitivt kan användas på a-nivå i riktig litteraturvetenskap.

Kärnfrågan som inställer sig torde bli: Om det bara funnits en bok om barnen på bråkmakargatan, hade vi då uppfattat namnuppgiften som riktig?

Jag lutar åt att familjen bytt namn mellan de båda böckerna, vilket är möjligt p.ga lekfunktionen.

En anledning är enkelhetsprincipen. Det hade varit en enkel sak för Lindgren att skriva en rad om ”Doktor Malm” som Jonas imiterar. Någon sådan rad verkar inte finnas. Då är det enklast att utgå från att han inte imiterar någon.

En särskilt förbryllande omständighet är bruket av förnamn. Om Jonas nu ansåg att en ”riktig” doktor heter Malm hade han då bara inte skrivit under med ”Doktor Malm”? – det duas inte hursomhelst i böckerna. Varför blanda ett riktigt förnamn med ett falskt efternamn?

<>Frågan är dock långtifrån avgjord.

U.J.