Anno 2008 Heutzutage

Det är mars och det är symptomatiskt att jag missat ännu en deadline till att försöka tjata med något i Fantasin.
Häromdagen var det skottdag - en bonusdag som givits oss av Gud och Myndigheterna att göra något givande och roligt på - och det gjorde jag. Men nu är den vanliga smaken tillbaka.
Det har gått två månader av det där nya året som skulle bli bra. En sjättedel är nu bortkastat.
2008 är det sugigaste året sedan.... 2007 faktiskt. Det är alltid en tröst att tillvaron faktiskt var tristare för ett år sedan, fast å andra sidan kan jag ju knappast hålla på såhär hur länge som helst.
Det är dock betecknande att det enda jag gjort som jag räknar som meriterande eller utvecklande under året är en eftersläntrare från hösten 2007.

Egentligen är mitt liv ganska enkelt när man spaltar upp det teoretiskt: Jag har ett huvudmål: att finna en plats i livet. En givande och stimulerande anställning. Till detta kommer två sidomål: det första handlar om att förkovra mig och stärka mig på arbetsmarknaden, främst genom att studera webbprogrammering. Det andra handlar om att städa upp och dokumentera gamla försyndelser.

<>Till detta kommer ett tredje mål som handlar om skriftställarskap.

Man skulle kunna tänka sig en ganska enkel delning av detta: en halvtid till huvudmålet och delad vårdnad om de tre andra – de får varsin vecka. (Arbetstiden är beräknad på mer än 40/vecka.)

<>Men sedan när det dyker upp ”jobb” spricker till och med teorin. Den disponibla tiden krymper ihop och samtidigt uppstår ett tryck – hos omgivningen och mig själv – att jag ska göra något roligt på den tiden som är kvar. Utan att tänka på att det blir förödande om man beaktar det roligas proportionella del av den disponibla tiden. Att resa bort en ledig helg för mig motsvarar en veckas semester för en arbetslös. De spridda timmar som blir kvar hattar jag förvirrat fram och tillbaka mellan de fyra målen utan att sköta något av dem ordentligt.

Två saker är i vilket fall bra i år – men det är sådana jag sett och hört, inte sådana jag gjort. J P Nyströms är Årets musikgrupp. De spelar sina medryckande låtar från nordnorrlands gruvbygder och drar sina anekdoter om gamla spelmanshjältar och sprider sitt milda humanistiska budskap:

”…en liten vithårig farbror. När han spelade gick stråken som en vindrutetorkare [vinglande rörelse i sidled] och det lät ungefär likadant. Men han höll på. Håll på!” ”Sjung med den röst du har, inte med den du önskar att du hade. Men öva!”

Och så My fair lady som återigen är årets pjäs. Göteborgsoperans nyöversättning har sina sidor men jag tror faktiskt att det är en pjäs som man inte kan misslyckas med. Jag tror att det är min ”ur-pjäs”. Dessutom fortfarande aktuell och framsynt. Den är skriven långt före Hollywoods sprakande romantiska komedier och ändå är de omöjliga efter den. Det är en askungesaga där vi förs vidare bortom det lyckliga slutet och upptäcker hur omöjligt det är. Undra på att Shaw avskydde att pöbeln trodde att Eliza och Higgins skulle få varandra! Det bevisar ju bara att den inte har förstått någonting!

Samtidigt som det är en pjäs där det är glasklart vems sympati man ska ta är det lätt att identifiera sig med personerna och kanske skiftar identifikationen under olika faser i livet. När jag första gången såg filmen tjusades jag av Freddy Einsford-Hills storslaget romantiska beteende. I den här uppsättningen har det fått den avsedda ironiska laddningen – karln är så tråkigt helylleromantisk att han får statyerna att somna!

När jag såg teateruppsättningen av Pygmalion var Higgins som blev min hjälte. Stark, rak, oförskämd. På sitt sätt en demokrat – i sin egen vridna världsuppfattningen en hjälte och förnuftets sista utpost i en galen värld.

”Hemligheten, ser du Eliza, är inte att ha goda manér eller dåliga manér utan att ha samma manér mot alla mänskliga varelser. Frågan är inte om jag behandlar dig illa utan om jag behandlar någon annan bättre.”

<>I den här uppsättningen är det nedtonat. Han svär förresten inte så mycket heller längre.

Just nu är jag väl snarare Eliza:

”Vad duger jag till?”

Det är en pjäs att komma tillbaka till, om och om igen.

U.J.