Den jag en gång var

Igår hände något underligt. Jag var i Borås och satt och läste ett uppsatsmanus där jag hittade en något otydlig passage om intern respektive extern information. Jag påpekade det, det växte till en liten föreläsning om begreppens godtycklighet och organisationer som problematiska begrepp. Och fast min poäng nog gått fram för länge sedan fortsatte jag. Och jag talade allt fortare och blev allt mer upprymd. Rentav toklycklig.
Jag antar att det var för att jag fick ett kort uppehåll i stagnationen. Kunskap - i den mån jag nu kan sägas besitta sådan - har kort halveringstid. Blir jag kvar i städsvängen tillräckligt länge - kanske krävs tio år, kanske räcker det med två - upphör jag att vara humanist och bibliotekarie och blir till en städare. Visserligen med ovanligt höga studieskulder och litterära intressen men likväl en städare.

U.J.