Diagnos: Mycket mycket trött

Jag har tydligen inhöstat lite kredd för att jag jobbat tolvtimmarspass de senaste två dagarna. Egentligen lite underligt. Det är inte vidare jobbigt att jobba i tolv timmar om man måste. Det är ungefär lika jobbigt som att gå tre mil. Det är inte särskilt bekvämt eller något man gör för nöjes skull men måste man är det inte på något sätt omöjligt. (Det torde ta ungefär lika lång tid också.)
Dessutom är mitt personliga jobb-rekord betydligt högre (åtminstone 15 timmar följt av sovande jour, men jag har inte uppgifterna tillgängliga just nu).

Nej, att jobba är inte så besvärligt. Men att göra det med bibehållen mänsklighet och värdlighet är inte det lättaste.

Jag har just varit på bokrea i typ en kvart. Det var oerhört deprimerande och ingav mig ungefär samma leda som jag får av att gå på Åhléns i jultider.
Dessutom var det ganska utplockat och det var svårt att hitta böckerna man ville ha. Akademibokhandeln här i stan är modernt inredd och har väldigt låga hyllor som är utspridda över stor yta. Resultatet är att man går omkring och tänker "var har de böckerna då?"
Bokreaböckerna står dock inte på några hyllor. De står upptravade på pallar på golvet. Något att se ned på medan man irrar förbi.
Till akademibokhandelns försvar ska jag påpeka att det var ännu värre på Åhléns.

Usch jag vill inte vara såhär. Men det är nog inget som inte kan botas av några dagars sömn och en huvudtransplantation. (För att travestera spidde.)
Och jag känner mig som en främling i Borås, som lika gärna kunde vara Brno (Känt som Tjeckiens fulaste stad). Och rätt misslyckad, jag kan inte ens vara arbetslös som folk.

Nu ska jag muntra upp mig med lite debutanter och Khemiri igen.

U.J.