Marie Antoinette och jag
Tillbaka i Borås över helgen.
Jag är lite trött idag för jag har suttit uppe i natt och läst om delar av Stefan Zweigs biografi om Marie Antoinette. Såhär sju år efteråt är jag förvånad över hur lite jag faktiskt läste när jag gjorde lumpen men den hann jag med, och en biografi över Katarina den stora. Därtill Ogiers reseskildring från stormaktstidens Sverige, Den allvarsamma leken och Tre män i en båt, men det är ju inte pecis några mängder på sju månader.
Men nu läste jag alltså om vissa stycken. Anledningen är att jag slutligen sett Sofia Coppolas film om henne. Bra film, fast jag saknade nog de musikaliska referenserna för att kunna gilla den fullt ut. (Men "I want candy" illustrerad av frossande i bakelser, praliner, tärningar och spelkort biter sig fast.) Samtidigt är det där snacket om ett otraditionellt soundtrack överdrivet: Vi cembalo-fetischister får också valuta för våra biljettpengar.
Filmen är ju inte en historiefilm utan en sorts historisk fantasi. En del av personerna vid hovet (som kungens tre tanter) får inte heller mycket belysning. Förhållandet till allmänheten och den kommande revolutionen blir inte heller fullt belyst (Den berömda halsbandsaffären utelämnas.)
Här och där blir det rentav historiskt fel. Man får till exempel intrycket att prinsens sexuella bekymmer är av rent psykologisk karaktär. I själva verket krävdes en liten operation, som var enkel redan på den tiden, men som han likväl sköt upp i sju år.
Stefan Zweig ser i den undfallenheten hela grunden till Ludvig XVI:s misslyckanden. Det är tur för min eventuella läsare att jag inte har boken med mig för jag skulle frestas att citera hela sidor. Han målar upp ett infernaliskt psykologiskt scenario, där detta förvandlar prinsen till den vankelmodige svage kung han blir, och prinsessan till den extremt undflyende och nöjeslystna drottningen hon blir. Zweig skrev sin bok för länge sedan och han är knappast vidare postmodern. Idag skulle vi knappast acceptera åsikten att en person inte kan bli en god affärsman om han är en dålig älskare. Men han framlägger tesen så skickligt att den blir djupt trovärdig. Och kanske, tänker jag mig, har den en viss giltighet. Zweig verkar tro sig psykologisera om något verkligt manligt: när han skriver att män som misslyckas med att vara riktiga män (dvs alstra barn) kompenserar med andra manliga hobbies (jakt och grovsmide) verkar han faktiskt presentera någon sorts tidlös sanning. Men kanske hade den synen på det manliga giltighet i Ludvig XVI:s Versailles? Kanske ligger det något i Zweigs besynnerliga babblande om "könens motsatta reaktioner", fast på ett annat sätt än han tror?
Biografin är hursomhelst lysande skriven och åtminstone igår med soundtracket ekande i bakhuvudet kunde man öppna nästan vilken sida som helst och hållas kvar där av ren spänning.
Zweig kombinerar effektiv presens med stor detaljrikedom när han skildrar agerande och beteende. Han skriver den nästan som om den vore en roman, fast en roman där han redan från början pekar ut de ödesdigra misstag som begås.
Årets bokreakataloger är de jämmerligaste på flera år men där finns ännu en biografi över Marie Antoinette, den som filmen bygger på. Jag funderar på hur många biografier över Marie Antoinette en genomsnittsmedborgare bör äga. Tre känns som ett bra tal och jag har bara en, i så fall finns det utrymme.
Någon kanske undrar varför i hela friden jag är så fascinerad av Marie Antoinette? Jag vet inte riktigt själv. Hennes liv innehåller många intressanta spänningar. Delvis är det nog av samma anledning som jag har Roslins Damen med slöjan på väggen. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är Roslins bästa tavla: jag fascineras av porträtten med dessa arma, leende förkonstlade flickor och Damen med slöjan är helt enkelt den av dem som är lättast att komma över.
Det är någonting med 16- och 1700-talens högreståndsliv som fascinerar mig djupt, mest drivet in absurdum av tidens snörade och sminkförgiftade kvinnor. Få har levt det livet så fullt ut som Marie Antoinette och ingen annan av dem har det skrivits så mycket om. (Urvalet är alltså godtyckligt. Man kan fråga sig om någon utanför Frankrike skulle ha känt till henne om revolutionen skulle kunnat blidkas eller av någon anledning infallit en generation senare.)
Coppolas film är raka motsatsen till den senaste film jag såg på bio : The squid and the whale. Den filmen fungerar som ett slags modernt kammardrama där allt som sägs och görs har en omedelbar symbolisk innebörd. Marie Antoinette fungerar snarare som ett panorama. (Att göra ett kammardrama som spänner över sisådär femton år är nog heller inte att rekommendera.)
Enskilda stunder ger dock även en ny syn på historien. Drottningens legendariska replik "Det är mycket folk i Versailles ikväll" var i min värld förut ett typexempel på kallprat. Nu har jag insett att den faktiskt har viss udd, då det ju även är ett vackrare sätt att säga:
"Numera släpper de tydligen in vem som helst."
U.J.
Jag är lite trött idag för jag har suttit uppe i natt och läst om delar av Stefan Zweigs biografi om Marie Antoinette. Såhär sju år efteråt är jag förvånad över hur lite jag faktiskt läste när jag gjorde lumpen men den hann jag med, och en biografi över Katarina den stora. Därtill Ogiers reseskildring från stormaktstidens Sverige, Den allvarsamma leken och Tre män i en båt, men det är ju inte pecis några mängder på sju månader.
Men nu läste jag alltså om vissa stycken. Anledningen är att jag slutligen sett Sofia Coppolas film om henne. Bra film, fast jag saknade nog de musikaliska referenserna för att kunna gilla den fullt ut. (Men "I want candy" illustrerad av frossande i bakelser, praliner, tärningar och spelkort biter sig fast.) Samtidigt är det där snacket om ett otraditionellt soundtrack överdrivet: Vi cembalo-fetischister får också valuta för våra biljettpengar.
Filmen är ju inte en historiefilm utan en sorts historisk fantasi. En del av personerna vid hovet (som kungens tre tanter) får inte heller mycket belysning. Förhållandet till allmänheten och den kommande revolutionen blir inte heller fullt belyst (Den berömda halsbandsaffären utelämnas.)
Här och där blir det rentav historiskt fel. Man får till exempel intrycket att prinsens sexuella bekymmer är av rent psykologisk karaktär. I själva verket krävdes en liten operation, som var enkel redan på den tiden, men som han likväl sköt upp i sju år.
Stefan Zweig ser i den undfallenheten hela grunden till Ludvig XVI:s misslyckanden. Det är tur för min eventuella läsare att jag inte har boken med mig för jag skulle frestas att citera hela sidor. Han målar upp ett infernaliskt psykologiskt scenario, där detta förvandlar prinsen till den vankelmodige svage kung han blir, och prinsessan till den extremt undflyende och nöjeslystna drottningen hon blir. Zweig skrev sin bok för länge sedan och han är knappast vidare postmodern. Idag skulle vi knappast acceptera åsikten att en person inte kan bli en god affärsman om han är en dålig älskare. Men han framlägger tesen så skickligt att den blir djupt trovärdig. Och kanske, tänker jag mig, har den en viss giltighet. Zweig verkar tro sig psykologisera om något verkligt manligt: när han skriver att män som misslyckas med att vara riktiga män (dvs alstra barn) kompenserar med andra manliga hobbies (jakt och grovsmide) verkar han faktiskt presentera någon sorts tidlös sanning. Men kanske hade den synen på det manliga giltighet i Ludvig XVI:s Versailles? Kanske ligger det något i Zweigs besynnerliga babblande om "könens motsatta reaktioner", fast på ett annat sätt än han tror?
Biografin är hursomhelst lysande skriven och åtminstone igår med soundtracket ekande i bakhuvudet kunde man öppna nästan vilken sida som helst och hållas kvar där av ren spänning.
Zweig kombinerar effektiv presens med stor detaljrikedom när han skildrar agerande och beteende. Han skriver den nästan som om den vore en roman, fast en roman där han redan från början pekar ut de ödesdigra misstag som begås.
Årets bokreakataloger är de jämmerligaste på flera år men där finns ännu en biografi över Marie Antoinette, den som filmen bygger på. Jag funderar på hur många biografier över Marie Antoinette en genomsnittsmedborgare bör äga. Tre känns som ett bra tal och jag har bara en, i så fall finns det utrymme.
Någon kanske undrar varför i hela friden jag är så fascinerad av Marie Antoinette? Jag vet inte riktigt själv. Hennes liv innehåller många intressanta spänningar. Delvis är det nog av samma anledning som jag har Roslins Damen med slöjan på väggen. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är Roslins bästa tavla: jag fascineras av porträtten med dessa arma, leende förkonstlade flickor och Damen med slöjan är helt enkelt den av dem som är lättast att komma över.
Det är någonting med 16- och 1700-talens högreståndsliv som fascinerar mig djupt, mest drivet in absurdum av tidens snörade och sminkförgiftade kvinnor. Få har levt det livet så fullt ut som Marie Antoinette och ingen annan av dem har det skrivits så mycket om. (Urvalet är alltså godtyckligt. Man kan fråga sig om någon utanför Frankrike skulle ha känt till henne om revolutionen skulle kunnat blidkas eller av någon anledning infallit en generation senare.)
Coppolas film är raka motsatsen till den senaste film jag såg på bio : The squid and the whale. Den filmen fungerar som ett slags modernt kammardrama där allt som sägs och görs har en omedelbar symbolisk innebörd. Marie Antoinette fungerar snarare som ett panorama. (Att göra ett kammardrama som spänner över sisådär femton år är nog heller inte att rekommendera.)
Enskilda stunder ger dock även en ny syn på historien. Drottningens legendariska replik "Det är mycket folk i Versailles ikväll" var i min värld förut ett typexempel på kallprat. Nu har jag insett att den faktiskt har viss udd, då det ju även är ett vackrare sätt att säga:
"Numera släpper de tydligen in vem som helst."
U.J.
posted by Urban at 11:13 fm
2 Comments:
Titta på eten.se, det är en boktipssajt du kanske tycker om.
/Sami och Andreas
Nu har jag också sett den, på Kårrullen. Den var ju otroligt rolig. Bland dina imaginära inlägg får du gärna skriva en noggrann jämförelse av filmen med den historiska verkligheten - speciellt med avseende på kläderna. Och hur var det med den där von Fersen (som orsakade ett lätt jubel i biografsalongen när han visade sig första gången), vet man hur långt det gick egentligen? Det roligaste tyckte jag var när de satt i den där herdinnegården och läste högt ur Rousseau. Det måste väl ändå ha varit en drift med henne? (Även om jag misstänker att det var så karln lästes i sin egen tid, så är det ju inte mindre patetiskt för det.)
Skicka en kommentar
<< Home