Nu bär det utför Urban!

Livet är en Lottabok....

Eller egentligen inte, men det kletar sig fast i hjärnan när man läser mer än en om dagen. Jag tror att det är det där slängiga språket som kommer som efterträdare till den där kanslisvenskan jag använder när jag skriver uppsatser. Undrar om jag någon gång kommer att hitta ett riktigt språk på andra sidan.

Jag befinner mig mot slutet i en inte så bra vecka efter en rad dåliga dagar och med en månad framför mig som kommer att bli någonting mittemellan "uthärdlig" och "förfärlig". Världen har bestämt att jag ska jobba igen. Med städning. Med löjligt låg arbetstid (typ 45 %). I Ulricehamn.
I uppåt en månad.
Nu har jag väl inte så farligt mycket emot att flytta hem ett slag men jag har faktiskt kontoret här och jag blir inte så jätteglad av tanken att behöva åka buss bara för att behöva lämna in min examensansökan eller hämta ut paket på posten.
Rik kommer jag verkligen inte att bli men förhoppningsvis går jag runt och får lite över till årets andra inbetalning till CSN. (Den första gjorde jag i början av den här veckan. Jag antar att det ger vuxenpoäng.)
Framförallt retar jag mig nog på den oklara arbetstiden. Hade det varit två veckor hade jag nog varit glad men nu är det något difust "uppåt en månad". Och så är jag trött på att inte få bestämma själv. Visst, jag har tackat ja men det har mest att göra med att policyn förbjuder att säga nej till jobb. Jag känner mig en smula bestulen på en månad. Det skulle blivit en ganska bra månad. Nu måste planerna för motionsprojektet ritas om, bland mycket annat.

I övrigt består min tillvaro just nu av en dragkamp mellan två kreativa processer: En rolig - artikeln om ERL - och en tråkig - jobbsökande. De stör ut varandra. Till råga på allt har de delvis samma deadline.

U.J.