Kommande dagar

I år är det faktiskt så mycket bös att julen mest är något jag ser fram emot att det går över. Och sedan kommer det plötsligt vara nyår, jag ska iochförsig jobba en del då också. Men när jag återvänder till verkligheten igen kommer det att vara 2007. Då har uppsatsen ätit upp ett helt år. (Årets facit lär landa någonstans kring 32 inhöstade poäng och 40 injobbade långschalar. ) Hög tid att det tar slut.

Vi mäjlade lite om det i vår hemliga e-postlista för bibliotekseliten och kom fram till att nästa år blir ett bra år och jag börjar bli ganska övertygad.

När jag bodde på Flamman i Linköping brukade jag cykla förbi Gamla Linköping och där fanns det alltid en uppsatt skylt som informerade om något tema-år. Troligen hade det något med utställningar och evenemang att göra. Jag är lite osäker på årtalen men det torde ha stått:
2000 - kvinnans år
2001 - barnens år
Och när jag cyklade förbi tänkte jag nog på vad som skulle prägla nästa år men det blev aldrig av men tycker jag faktiskt att det är hög tid att utlysa:
2007 - Urbans år.

Det kan egentligen bara bli bra. Det finns två huvudscenarier:
1) Urban får värsta coola jobbet och börjar med värsta coola arbetsuppgifterna och håvar in massor med stash och likviditetsshit.
2) Urban får inte värsta coola jobbet utan går omkring i Borås och läser grymmaste böckerna och skriver värsta coola grejorna och poetshit.

Så egentligen borde ju allt vara bra. I synnerhet som alternativ 2 förhoppningsvis kan övergå i alternativ 1.
Men det finns väl också ett alternativ....
...3) Urban får inte värsta coola jobbet men erbjuds ett demoraliserande extrakneg som växer till grymmaste heltiden och innan han vet ordet han är värsta proletären och sagan slutar där och går på i varv på varv. Shit.

När farfar muckade och kom hem och var småbarnspappa och skulle bygga upp ett liv utifrån ingenting alls (han lyckades bra. Jag kommer att leva på arvet i vår) var han tydligen livrädd för att bli dräng på Holmarp (farmors föräldragård). Det är lite kul att veta. Det är en sak som jag har lätt att identifiera mig med. Jag vill jobba medan jag söker jobb. Helst ska jag kunna försörja mig och fortfarande ha arvet kvar att göra något vettigt för någon gång i framtiden. Men jag är ängslig. Jag är rädd för att fastna i lokalvården eller assistentsvängen, i en tillvaro som -utan medvetenheten om att den är tidsbegränsad - nog snart skulle kännas väldigt fattig på stimulans, bortsett från lönen. Det sägs att många överflödiga akademiker hamnat där. Det finns tydligen någon gammal biblioteksstudent som städar på sjukhuset och det sägs finns gott om ekonomer som kör buss. Och jag anar att jag skulle kunna bli oerhört bitter.

U.J.