På spaning i Ester-land

Nu har jag påbörjat spurten för artikeln om Ester Ringnér-Lundgren ( i arbetssammanhang förkortad ERL) på allvar. I går avslutade jag fyra böcker (en av dem hade jag påbörjat innan) och jag börjar ana att det kommer att snurra lite om en dryg vecka då jag ska ha läst tjugo till.

Att åter vandra i Esters värld är lite som att hitta gamla kläder och inte förstå att de har passat. Men det är en dålig liknelse, för det har jag faktiskt aldrig haft särskilt svårt för. Men det är som att hitta gamla datumanteckningar och inte förstå hur tiden har gått. Eller som att se gamla fotografier av klasskamrater och knappt känna igen dem eftersom man är van vid deras äldre ansikten.

En del saker är så mycket mindre än man minns dem. Skummel är ingen Sauron. Han plågar ingen. Han tråkar bara ut dem. Bekymret med att han stulit trollspöet består i att han kan ställa till med besvärligheter på lokalplanet (mystiskt väder och synvillor, om de nu inte är samma sak) men kanske framförallt att det ger honom makt att tvinga andra att umgås med honom utan att uppfylla sin del av det sociala kontraktet - nämligen att vara trevlig. Att han kan kräva applåder och hyllningar som en hjälte utan att vara det. Han kan låtsas ha vänner. Skummel är en mobbare som fått lite för mycket makt, kanske också en bild av hur futtigt resultatet kan bli av för mycket makt/uppmärksamhet/resurser hos någon som är småsint och självutnämnt förträfflig. Visst är det en befrielse när han besegras men den där stora episka striden är till stor del något som läsaren får lägga till själv.

U.J.

Och det här är skrivet i Lucida Grande - Blogspot har inte de bra teckensnitten.