Arbetsförbud

Jag tror det är dags att jag slutar skriva om huruvida jag jobbar eller inte här. Åtminstone ett tag. Det börjar likna en sådan där gnällig gammal dagbok. Eller någon av alla de där eviga "ujuj vad det är synd om oss. Vi har så mycket att göra"-konversationerna under gymnasiet. Men de gav ändå någon sorts känsla av omtanke och svetsade ihop gruppen. Jag behöver inte tycka mer om mig själv och jag tror inte jag behöver komma mig själv närmre heller.

Men framförallt börjar det bli ganska tråkigt och förutsägbart. Mitt arbetsliv är egentligen oerhört regelbundet och upprepar sig ständigt. Om någon missat det följer här en kort sammanfattning av arbetets grammatik:
1. Jag arbetar alltid, utom när jag är i särskilt stort behov av pengar.
2. Assistentfirman ringer aldrig, utom när jag tänkt koppla av.

Och det är i stort sett allt.
Nytt bevis. Jag har blivit tillfrågad om jag vill jobba på lördag. Jag hade precis avsatt lördagen för vårrengöring. Vi får väl se.
(Idag bokför jag en arbetstid på sisådär tio timmar, fast den sista av dem har jag inte gjort i verkligheten än. Men det där är - som sagt - inte intressant.)

Dessutom finns det oändligt mycket roligare saker att tänka på och skriva om. Khemiri har fått ett fint pris som har delats ut i Ulricehamn och Sara Stridsberg har äntligen fått ett fint pris till exempel. Vad jag är sur på är ju att jag inte har mer tid att tänka på sådana saker, eller besöka sådant som Khemiris prisutdelning. Men jag måste väl inte ta med mig min bitterhet hem?

Och så funderade jag på att skriva om en assistentepisod här, men tog bort den för att det kändes dumt. Poängen var hursomhelst att all text i film är helig, oavsett om den är obehaglig, ekivok eller liknande. Det finns ingen onödig information i film. (Riktig film iallafall. Rullar av Nutley kan man nog klippa bort hälften av innan någon märker något.) Den som inte hajar det har nog ett skadat förhållande till konsten.

U.J.