Kill your darlings

(Jag funderade på att skicka det här till estetiska förskolan men avstod. Det är lite för inaktuellt och lite för subjektivt.)

Bland det första vi hör när det mörknar i salongen är ljudet av den vinande vinden. Där finns inga årstider, trots att den spänner över flera månader men den utspelas i ett Stockholm som är kallt, där man aldrig tar av sig jackan.
Bland det första vi ser är titeln DARLING, skriven i rött utom bokstaven i som är vit och syns lite längre när de andra tonar bort. Varför? Kanske står det för siffran 1. Kanske är det I som i Individ.
Det finns ingen dialog, bara slött bollade kommentarer. Ingen ser någon i ögonen. Ingen talar om något immatriellt eller känslomässigt. Och ingen verkar heller det minsta benägen att kommentera det eller ironisera.Allt är på blodigt allvar och ingenting spelar någon roll. Filmen är en tankeställare för alla strebrar i medelklassen. Här är människor precis så blaisé som vi vill vara. Men avundsvärt är det knappast.

Välklädd, med perfekt hy och helt utan våldsamma tendenser är det ändå den mest pessimistiska världsbilden jag sett sedan Sånger från andra våningen. Där kunde man ändå gotta sig åt undergångsstämningen. Här är det på riktigt.

Filmen har formen av en virvelström där Bernard och Eva var och en tappar taget och dras mot botten. Bernard är den enda i filmen som talar i sammanhängande stycken. Ständigt sviken och tuktad envisas han ändå med att berätta om sitt liv. Och när han berättat att han inte träffat sin dotter ("Hon bor ju så långt bort. I Södertälje.") på ett år kan vi faktiskt ana att något händer i Eva.

Vi älskar historier om bortskämda glin som tuktas av livet och lär sig att förakta sin gamla livsstil. Det har vi gjort ända sedan Kiplings dagar, troligtvis längre. Och den filmhalva som handlar om Eva väcker vårt begär. Vi älskar att vältra oss i vår avsky över henne och hennes degenererade "vänner" som bor på Östermalm i bostadsrätter de fått av sina föräldrar men saknar mognad att betala hyran. Ständigt kontaktbara, aldrig tillgängliga.
Jag såg en gång en tv-trailer för "Tjejen som gjorde lumpen". Blondinen trillar ut ur bussen, ser sig storögt omkring i lägret och undrar var hon är någonstans. En ilsken sergeant möter henne med orden:
- This is the army!
Något sådant uppvaknande får aldrig Eva. Det finns ett replikskifte som liknar det. Nyanställd på McDonalds får hon till sitt första uppdrag att rengöra en fritös och utbrister "Har inte ni personal till sånt?"
Chefen tittar på henne och säger "Du är personal". De orden markerar hennes ankomst till botten men ingen skrattar, det hörs inga domedagssymbaler. Han bara säger det, trött och sakligt.

(Filmen är uttalat fri från produktplacering men ger en oväntat vänlig bild av McDonalds. Inte för att det är trevligt där - det påminner närmast om en fabrik och någon gemenskap får vi aldrig se - utan för att det där nere på botten åtminstone finns någon plats där man behövs.)

Och snart har hon övergivits av sina vänner också. Hon får hålla tillgodo med en "belöningsfika" på 7-eleven med Bernard. Och där berättar han om sin dotter och vi tycker oss höra hur Eva hulkar till.
De etablerar någon sorts vänskapsrelation och vi tänker oss att nu ska de hitta tillbaka. Nu ska de upptäcka vad som är viktigt i livet.
Men strukturerna är för starka. Just när virveln fört dem samman skiljs de åt. Eva - som fick sparken från sitt förra butiksjobb eftersom hon inte brydde sig om kunderna - blir av en bekant ombedd att bli biträdande butikschef eftersom hon klär sig bra. Och strax är hon tillbaka igen. Vi väntar på ett uppvaknande, en ändrad inställning men ingenting har hänt. Så möts Bernards och Evas blickar för några ögonblick. Han sitter i en linjebuss, hon i en stadsjeep som körs av hennes nye kille. Och de ser länge på varandra och hon förmår sig att vinka lite. Bussen svänger upp på en viadukt och hennes bil försvinner åt ett annat håll i natten.
Vi ges ännu en bild av Bernards ensamhet och fortsatta fall. Sedan börjar eftertexterna rulla. Livet i Stockholm fortsätter. Johan Kling retar oss. Han väcker vår hunger efter historier om plötsliga insikter och lyckliga omprövningar. Vår tro på att den mest bortklemade och välsminkade Stockholmare kan omvändas. Och just som vi väntar på utlösningen tänder han ljuset i biosalongen och tvingar oss att gå hem. Han kör ut oss i vårt eget mörker och till den vinande vinden och säger:
- Vi vet alla att det inte går till på det sättet.


U.J.