Memento Mori!

Påsken tillbringades på Scandinavium. VM i konståkning hade i år 219 tävlande och bortsett från några som drog sig ur i förväg pga skador har jag sett vartenda åk av varenda åkare. (Inga träningar dock – man vill ju inte verka fanatisk.)

Det har varit en mycket god vecka. Jag har lärt mig känna igen en axel (hoppet alltså) och ordet ”träsmak” har fått helt nya dimensioner.

Och så är konståkning faktiskt en överlägsen publiksport. Egentligen är det lite underligt eftersom det främst finns fyra skäl att tycka om en särskild åkare. I fallande ordning:

1. Gamla framgångar. (Medgångssupportrar är ett utbrett fenomen)
2. Bekantskap eller släktskap.
3. Patriotism
4. Åkarens personliga stil och uttryck.

Men eftersom var en och en tävlar för sig hejar hela publiken på alla åkare (tydligen ovanligt mycket den här gången – Göteborg är ju goa gôbbars sta.) Som svensk kan man lite fåfängt hoppas på Berntsson och Adrian (som han tydligen heter i folkmun numera) men efter spolpausen kommer alltid en grupp med fullkomligt osannolika karlar som hoppar dubbelt så högt och är utklädda till julgranar och då kan man bara ge upp och jubla åt skådespelet. Publiken enas till en gemensam organism där ett lätt utandat ”nej” efter en misslyckad kvadruppel förstärks så att det säkerligen är hörbart till andra sidan arenan.

Och jag gillar konståkning. Jag älskar det skärande ljudet mot isen vid tåisättning eller skarp landning på höger ytterskär. Jag känner naiv men stark förtjusning vid uppvärmningen: 4-6 åkare rusar ut kring en alldeles nypolerad is. Först åker de i spontan formation i hög hastighet. Successivt löses de upp och fördelas över isen när var och en testar några hopp. (Schulteiss har faktiskt presterat bäst på uppvärmning – då har han lyckats sätta en kvadruppel.) Det är fart och fläkt och möjlighet – allt kan de och allt vill de. Det är en optimistisk sport. Ungefär den känslan jag skulle vilja ha hemma på isbanan på torget…

Icke desto mindre blir det ganska segt någonstans i mitten av tävlingarna och det händer rentav att man nickar till några sekunder.

Och på kvällen blir det prisutdelning och fanfarer och man spelar ”The winner takes it all” (den är ju svensk) och fotoblixtrar glittrar som diamanter i mörkret. (Vad vet jag om diamanter? Blixtarna glittrar säkert mer.) Och man rörs och applåderar och jublar av denna demonstration av La Dolche Vita.

Men det skaver lite. Man skäms lite för att man nickar till när de halvdana åkarna kör sitt enda vm-åk och upplever årets mest storslagna minuter. Man förvandlas till en slö, antikiserad publik som väntar på en mer spektakulär gladiator som ska få tiden att gå lite fortare.

Man rörs över de på prispallen men vet också att det kunde varit vilka som helst som står där. Det är inte personerna man applåderar utan framstående konståkning i sig.

Minns det, ni som läser detta och till äventyrs kommer att lyckas med något. Njut av ert stora ögonblick, för det är inte någon annans stora ögonblick. De flesta märker inte att ni finns. Och de som jublar när ni klivit upp på prispallen skulle jubla lika mycket för någon annan. De flesta är faktiskt där för att heja på någon annan. Och rätt många är där för att det inte var något bra på tv.

Nu drar jag till Småland på konstnärskoloni. Det är min surt förvärvade skrivarsemester som jag belönar mitt assistent-knegande med.

”Måste skriva en roman nu. Hej.”

U.J.