Kultur är smärta som lindrar?

I förrgår kväll såg vi Persepolis på bio. Mycket bra men nu när jag såg om den insåg jag ännu tydligare vilken mörk historia det egentligen är. Där finns avlastande humor men nu när en del av "faktarutorna" är borta ser man mer av det hemska, mörka och alldeles sanna.
Jag var lite ledsen efteråt, blandat med den där sorgblandade euforin över att finnas till som infinner sig ibland.
Dagen därpå gick det bättre att skriva jobbansökningar.

Ikväll var jag på föreläsning om kanon i barnbibliotekariesvängen. En del kul sades men just nu är jag lite trött på alla dessa frågor. Jag vill ha svar och resonemang istället. En tråkig sak med den postmoderna tiden är att den verkar tvinga oss att debattera med oss själva.
Efteråt fick jag veta (/påmindes jag?) om att en bekants man har svår cancer.
På vägen hem var jag vemodig men gick med lätta steg. Och besluten att på något sätt skaffa ett jobb, att få en plats att verka.

Att påminnas om andras smärta är ett bra sätt att få perspektiv på sin egen vardagsångest. Det är banalt, men lika fascinerande varje gång. På något sätt vill jag gärna tro att det har med kultur att göra också. Att kultur är ställföreträdande smärta som får oss att uppskatta det andra.

Fast det där är inte sant. Jag vet få saker som är så bra på att underblåsa depressioner som felportionerade kulturupplevelser.
Min estetik blir inte färdig idag heller.

U.J.