angående Dåliga böcker

I förrgår var det inte min dag. Jag blev dränkt i cigarrettaska, blev (nästan) anklagad för att ha förskingrat diskmedel och dessutom fick jag starka indikationer på att firman kanske kommer att underkänna en del av min övertid kring påsk. Isåfall har jag jobbat minst en timme gratis. Utöver det vanliga kringspringandet.
För att göra dagen fulländad var boken jag började läsa på morgonen dålig...

Ett av mina få krav på MITT FRAMTIDA PERFEKTA YRKESLIV är att jag ska ha tid att läsa. Helst två timmar om dagen - en timme facklitteratur och en timme skönlitteratur. Städsvängen känns inte som mitt framtida perfekta yrkesliv men det innebär åtminstone två dagliga halvtimmar i buss, så det är väl på något underligt sätt ett steg i rätt riktning.
I tisdags läste jag ut en bok om journalistik (inte vidare tillämpbar på artiklar av kult-typ men ändå lärorik) och alltså behövde jag en ny bok till onsdag morgon.
Det är ju tyvärr inget jobb man blir vidare bildad av och jag funderade på att ta en pocketbok om idéhistoria som motvikt. (Att det skulle bli en faktabok kändes självklart.) Men jag ändrade mig och tog Robert Hermanssons Havets stråtrövare - Om pirater, kapare och buckanjärer. Ett gammalt "bokreafynd".

Jag har varit intresserad av sjöröveri sedan någon gång i början av högstadiet. Det tog framförallt fart av de äventyrsberättelser med sjörövarrekvisita som jag skrev under lektionerna i svenska. Och jag hade läst att man måste göra research.
Så jag har läst ganska mycket om pirater, men framförallt ur faktaböcker av ungdomstyp. De verkade alltid lite förenklade, lite inkonsekventa.
Så när jag nu tog fram "Havets stråtrövare" tänkte jag att jag skulle få en bred panorering över sjöröveriets förutsättningar och vilkor, kanske rentav lite kulturhistoria.
Tji fick jag.
Boken är en enda lång uppräkning över begågna sjörövarräder. Den typiska historien (som i början ryms på sisådär fem rader) lyder ungefär:

Kapten A samlade X antal skepp och gjorde livet surt för handelsmännen från
landet B. Hans styrka växte och snart räknade han Y antal skepp och var så
mäktig att [...]. Till slut tröttnade landet B och samlade en flotta bestånde av
hela Z antal skepp. Efter en lång strid tog de kål på honom.

Mellan raderna kan man utläsa ett och annat viktigt om sjöröveriets förutsättningar. Hermansson nämner att trekantiga segel innebar slutet för vikingaväldet (tyvärr utan att riktigt förklara vad trekantiga segel är bra för). Tyvärr har han en underlig historiesyn som påminner lite om min egen när jag gick på högstadiet/gymnasiet. Hans huvudsakliga princip verkar vara att lägga ihop alla källor han kan hitta, vilket ger en stor och brokig väv som kan tas för historia.
Så blir det också underligt med detaljerna: Han nämner ett storslaget piratanfall mot Troja (troligen syftande på trojanska kriget) nästan exakt fastslaget i tiden, vilket torde vara en vetenskaplig sensation. Kapitlet om vikingar är snurrigt och hade tjänat på om begrepp som "äventyrslust" och "bärsärkar" tonats ned något. Hermansson har främst ambitionen att skildra de härjande vikingarna och därför blir det inte mycket om handelsfärder och upptäktsresor, men dessa framstår som en helt underordnad del av "vikingabranschen". Man nästan väntar sig några rader om hornhjälmar.

Angående vad som sägs om typiska piratfenomen som beväpning, flaggor etc verkar boken lida av ungefär samma brister som de jag tidigare läst.

Värst är nog ändå adjektiven. Hermansson tar hela tiden i för fullt. Bland Peter Englunds skrivtips ingår citatet: "Om du vill beröra, försök då vara lite kallare." Det har inte Hermansson läst. Alla begår "fruktansvärda grymheter", alla förhållanden är "omänskliga" och författaren tycks inte ha tänkt en tanke på att både han och läsaren ska orka med 150 sidor till. Det dessa uttryck bevisar är mest bokens omöjlighet. För att göra alla omänskligheter rättvisa skulle det uppenbart krävas minst ett kapitel för varje stycke.

Det är vid sådana tillfällen man suckar över sin bristande coolhet. Man vill vara Sven Stolpe och kasta ut boken genom fönstret. Men man läser vidare. Man har faktiskt betalat 97 kronor för den och lite längre fram i boken när berättandet blivit lite lugnare blir det mer spännade. (Det är fascinerande hur böcker alltid tycks bli bättre ju längre man läser i dem. Det är som om man fastnar i gyttja och inte orkar göra motstånd längre. Framförall tycker jag att de flesta böcker jag läser är ganska bra vad gäller slutet. Kanske för att det helt enkelt är roligare att läsa " i nerförsbacke".)

Och så idag - ungefär halvvägs genom boken - gick jag in på Ulricehamns bibliotek. När jag gjort det jag skulle spontanlånade jag Och solen har sin gång i en enastående fulsnygg upplaga som verkar vara BTJ:s försök att rusta upp en delfin-pocket. Och medan jag väntade på att efterrättsglassen skulle mjukna läste jag de första sidorna. Och var fast.
Boken börjar inte med hot om ond bråd död. Den börjar med en ganska vardaglig, fast ändå medryckande, skildring av en kompis uppväxt och utbildning, med visst fokus på hans boxarkarriär. Och sidorna rinner på. Hemmingway väljer hela tiden rätt detaljer.
Och de dånande kanonerna och den fruktansvärda tortyren och slavarna som dör som flugor känns plötsligt stentrist vid sidan av några litteratörer som super och går på dans.

Jag blev glad av att läsa i den. Det är faktiskt lite problematiskt eftersom jag framförallt läser boken för att kunna dissa den i ett kommande projekt men det lämnar jag därhän. När jag gick hem från bussen bland vitsippor och fågelsång kunde jag diktera långa sjok ur det (förhoppningsvis) kommande projektet. Tyvärr fanns där ingen som tog emot diktamen så orden föll nog ned på asfalten och dog en jämmerlig död. Men jag var mycket lycklig.

I skrivarhandledningar betonas alltid vikten av att behålla läsaren. Råd av typen: "Om inte din inledning är spännande lägger läsaren ifrån sig boken." Jag har haft svårt att leva mig in i det eftersom jag sällan avbryter böcker. Men kanske kan det förfinas något:
"Om inte din inledning är spännande är det risk att din läsare kommer att börja bedra dig med Hemmingway."
Knappast någon önskvärd motståndare.

U.J.