Att lyftas och att falla

I går hamnade jag på Liseberg igen. Jag begriper inte hur det går till men jag hamnar där hela tiden nuförtiden. Det blev ett ganska kort äventyr - bara drygt två timmar - så vi gjorde inte åt riktigt så mycket pengar som vi hade kunnat.
Det fick mig att tänka på när jag var där med människorna i administrationskursen. För tillfällena var ganska lika.

Jag hade ekonomiska betänkligheter och gick omkring där mer för sällskapets än för åkandets skull. Jag var låg och sur på det mesta. (Det är oerhört lätt att vara sur när man går omkring på Liseberg. Allting därinne är dyrt, onödigt och ohälsosamt.) Och båda gångerna tog det en stund innan jag kostade på mig den första åkturen. Förra sommaren var första åkturen Jukebox, den här gången var det Rainbow.
Och båda gångerna blev jag plötsligt ganska glad när jag själv började åka lite efter att ha sett en massa andra människor åka en stund.
Förra året genomgick jag en fantastisk förvandling på några sekunder. Det var känslan av att svingas upp och runt i luften av någon välvillig jätte och jag funderade på om anledningen till att vi älskar sådana attraktioner är att vi blivit för stora och tunga för att våra föräldrar ska orka lyfta oss.

Och nu, i Rainbow, började plötsligt kroppen jubla när det vände nedåt. Svindeln, den fantastiska längtan efter att falla, kombinerat med känslan av att faktiskt göra det. Det är kört, det finns bara en väg ner, och den går fort. Allt vi annars tänker på är kvar på marken. Det är ovidkommande. Vi vet inte om vi kommer tillbaka. Vi bara faller. (Det är faktiskt lite som att råka ut för ett dödsfall i miniatyr.)
Jag skriker aldrig när den första branta backen i bergochdalbanan byts i ett lodrät stup. Jag skrattar bara lite försiktigt:
- Nu går det fullkomligt åt helvete. Haha.

U.J.