Två gågna dagar

Igår gick jag på stan i Ulricehamn och var sådär lagom ledsen av julhandeln. Framförallt var jag hos kamerahandlaren och hörde mig för om ditala- vs systemkameror. Det visade sig att den kameran han förde var a) bra mycket dyrare och b) inte tillgänglig i butiken.
I övrigt var han inte särskilt intresserad.

Det betyder att jag behåller kameran och framöver kommer se min största fröjd i att smygfilma mina bekanta. Å ena sidan är det goda nyheter eftersom jag kan bli en digitalkameraägare med viss bibehållen värdighet och ändå tycka illa om de nya människotyper digitalkameran odlar fram. Å andra sidan blir jag lite ledsen när beslut fattas av omständigheterna. Som min fäktkollega i Linköping som verkligen inte ville ha någon bildtelefon men plötsligt hade skaffat en ändå eftersom det var bäst övriga funktioner och villkor på den modellen.

Vi människor väljer inte – vi anpassar oss till omständigheterna och väljer ett paket som verkar hyfsat. I framtiden kan det komma att visa sig att vi blivit fullständigt beroende av någonting som ingen egentligen ville ha men som alltid ingick som bonus. Fast det har förmodligen redan hänt. Var snäll och hjälp mig med några exempel.

När jag gick på högstadiet och början av gymnasiet hände det att jag drömde att jag kunde flyga. Inte som en fågel precis men jag kunde ta fart och glidflyga flera meter. Det var lagom att mellanlanda för att springa några steg i mitten av en korridor strax innan man lättade från marken och seglade uppför nästa trappa. Det var fullkomligt berusande.

Något liknande upplevde jag idag. Jag var och åkte skridskor. Just känslan av att segla fram i allt högre hastighet och när som helst byta riktning, snurra runt, stanna, allt efter behag. Och helt vind för våg driva runt och betrakta andra som skenar fram i ett stort härligt kaotiskt mönster. Den känslan är alltid härlig.

Kanske bidrar det att jag själv alltid varit långsam. För att då få uppleva snabbhet måste jag vända mig till en uppbruten bana eller in i fantasin.

U.J.