Har att göra

Sedan ett par dagar tänker jag på arbetslösheten. Inte det stora strukturella problemet alltså, utan den som troligen väntar mig, snart. Just nu har jag svårt att hålla bort den väsande rösten som viskar "det ska bli skönt".
I idealfallet ska jag klara av tre hemtentor före jul och en lite uppsats tills mellandagarna. Fast det är möjligt att jag måste prioritera en restuppgift för att vara behörig till magisterkursen.
Då kommer den frestande rösten igen. "Tänk dig att vakna i morgon och få somna om". "Tänk dig att få gå till biblioteket i morgon och ströga runt mellan hyllorna, hitta en bok du aldrig hört talas om och ta med den hem och ha tid att LÄSA den". (Jag har inte läst böcker som inte stått på litteraturlistor på åtskilliga veckor, likaledes lyssnar jag i praktiken aldrig på musik just nu.)
Så långt får frestaren väsa på. Sedan är det nog dags att väsa tillbaka.

"Tänk dig att vakna i morgon och inte ha någonting att göra".
Nu är den yttersta skräckupplevelsen nära.
"Tänk dig att vakna i morgon och veta att ingen kommer att bry sig om vad du gör med din dag".
Visserligen har jag klagat i flera år på att ingen inom högskolan bryr sig om huruvida man sköter sina studier eller inte. (Högskolepoängen kommer inrullande iallafall.) Men jag är rädd för overksamheten. Jag hoppas att jag skulle kunna ge en sådan tom tillvaro styrfart, men det vore en simtur över ett 40 000 famnars djup.

U.J.