Jag har skådat det förflutna

Ikväll har det slutligen hänt. Jag har återsett ”Trolltyg i tomteskogen” (1980). Lite som att se Mora Träsk live, en liten smula Madelenekaka och en möjlighet att se sin barndom i ett nytt ljus. Jag upplevde något liknande när jag såg Mio min Mio tidigare i år.
Vissa fragment minns man tydligt, fast man helt glömt deras plats eller funktion i filmen. Trolltyg i Tomteskogen har, hursomhelst och trots att jag bara sett den några enstaka gånger tidigare, betytt väldigt mycket för mig, främst som skrivande. Filmens metod att varva handlingen med små redogörelsers för tomtars olika släkten och sysslor har följt mig, på gott och ont. Skriver jag om en sjöjungfru kan jag mycket väl undra över hennes äventyr i vattudjupen men framförallt vill jag veta hur många knop hon kan simma. Riktigt bra är det nog inte. Tydligast syns detta naturligtvis i min tacksamt bortglömda julsaga ”Jultomtens sista julnatt”.
(Nu vet jag även vad jag misstänkt. Att det finns ett samband mellan filmen och den liknande boken om tomtar. Jag ämnar klarlägga det. )

U.J.