Paradise lost
En rad filmer och medior på senare tid har fått mig att återigen tänka på den usla tillgången vettiga kvinnoroller. På något sätt tycks flickans roll i fiktionen vara som hot eller som något som väntar på räddning. Kanske blir följden inte bara att vissa flickor "inte kan ta för sig" utan även - och det känns nästan värre - en inskränkning av fantasilivet. (Finns det en inskränkning i pojkarnas fantasiliv också? Jag känner mig ofta inskränkt men jag känner mig än så länge inte överbevisad.) Emellanåt hör man någon på gatan tala om att alla är människor och att "man ska se det som är gemensamt" men jag blir mer och mer övertygad om att man inte kan göra på det viset.
Slut ögonen och frammana bilden av männskligheten: Människor som odlar jorden, bygger broar, anlägger städer. Människor som bestiger berg, utkämpar krig och sluter freder. Dessa människor är i regel män. Mannens främsta privillegium i samhället är att betraktas som medborgare och inte som könsvarelse. Jobbiga tankar för en grabb som försöker undvika att titulera sig som feminist.
Och när jag ser dessa filmer vill jag gärna gå tillbaka till min barndoms bibliotek, fast det nu fått ny inredning och ny rekvisita. Där vill jag sjunka ned i en stor fåtölj framför brasan, tända pipan och smutta på punschen. Sedan vill jag sitta där med några herrbekanta (som jag av misstag tar för människor) och tala om Livet och Litteraturen och Det Eviga. Och så vill jag läsa böcker om vita heterosexuella män i min egen ålder som räddar bleka jungfrur i nöd och anse att de handlar om männskligheten och att alla borde kunna känna igen sig i dem. Och så vill jag vara fri att skriva ned vilka unkna fantasier som helst. Varför inte? Det fick man ju förr? Det ska väl vara rättvist?
Men den trädgården är stängd för mig nu. Jag har smakat på kunskapens frukt. Dörren till biblioteket har skjutits till. Utanför står mitt idealjag med ett flammande svärd med vilket det söker mota bort ord och tankar som kommer för nära den dörren.
("Därute skall man gråta och skära tänder".)
U.J.
Slut ögonen och frammana bilden av männskligheten: Människor som odlar jorden, bygger broar, anlägger städer. Människor som bestiger berg, utkämpar krig och sluter freder. Dessa människor är i regel män. Mannens främsta privillegium i samhället är att betraktas som medborgare och inte som könsvarelse. Jobbiga tankar för en grabb som försöker undvika att titulera sig som feminist.
Och när jag ser dessa filmer vill jag gärna gå tillbaka till min barndoms bibliotek, fast det nu fått ny inredning och ny rekvisita. Där vill jag sjunka ned i en stor fåtölj framför brasan, tända pipan och smutta på punschen. Sedan vill jag sitta där med några herrbekanta (som jag av misstag tar för människor) och tala om Livet och Litteraturen och Det Eviga. Och så vill jag läsa böcker om vita heterosexuella män i min egen ålder som räddar bleka jungfrur i nöd och anse att de handlar om männskligheten och att alla borde kunna känna igen sig i dem. Och så vill jag vara fri att skriva ned vilka unkna fantasier som helst. Varför inte? Det fick man ju förr? Det ska väl vara rättvist?
Men den trädgården är stängd för mig nu. Jag har smakat på kunskapens frukt. Dörren till biblioteket har skjutits till. Utanför står mitt idealjag med ett flammande svärd med vilket det söker mota bort ord och tankar som kommer för nära den dörren.
("Därute skall man gråta och skära tänder".)
U.J.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home