Föräldralösa troll och flugsvamp

Idag kom budet att Torvald Gahlin (95) inte är hos oss längre. En egensinnig serietecknare, nästan lika berömd för sina telefonvanor som för sitt tecknande. Han omnämns i regel i första hand som skämttecknare men det är som serietecknare jag kommer att minnas honom och tycker att de som inte redan gjort det ska stifta bekantskap med honom.

Serien Klotjohan är en sorts barnsageparodi driven av en (stilistiskt mästerlig) mycket präktig och moraliserande berättarröst. Serien har hög kylskåpsfaktor, som det heter, fast lämpar sig även för recitation för de redan invigda.

Den som inte redan är bekant med trollet ifråga (ty ett sådant är Klotjohan) bör högtidlighålla denna dag genom att snarast bege sig till sitt bibliotek och låna samlingsalbumet ”Roliga äventyr med Klotjohan”. Jag kommer själv att – en kort tid – lägga beslag på Boråsexemplaret, sedan jag förebrått dem för att ha fräckheten att placera den i magasin.

Gahlin är död. Länge leve Klotjohan!

Märkligt hur döda mästare alltid ger oss lite extra vemodiga. Jag förmodar att det handlar om vår önskan att en gång träffa dem och kanske få höra deras hemlighet viskad i vårt öra innan de försvinner ut i mörkret. Döden är den slutliga påminnelsen om alla missade tillfällen.

Förr, när jag gjorde militärtjänsten och vi skulle ut på någon fältövning som gjorde att allting kändes motigt berättade någon om en fantasi som vi alla gillade:

- Tänk om man skulle råka tugga på någon konstig svamp när man lagt sig ute i första igelkottförsvaret [liggande stridsställning vid uppehåll med fordon] och domnar bort. Och sedan vaknar man till när man är på väg hem från övningen och alla berömmer en för att man har jobbat som ett djur.

Den drömmen är stark under uppsatsskrivandet. Troligen bidrar den även till att det är svårt att bli klar. Eftersom det är en kurs som i mycket är tidsbunden betraktar man på något sätt en gången dag som en dag närmare målet, nästan hur lite man än gjort.

Men drömmen är stark. Visst vore det ljuvligt att vakna av att telefonen ringer. Man lyfter den yrvaken och hör Rolf säga att det är den bästa uppsats han läst på åratal och att jag omedelbart bör anmäla den till seminarium (vilket jag dock bör betrakta som en formalitet). Och sedan ligger ett liknande meddelande från Kalmar i mäjlboxen.

Det är då jag måste ta till en annan lumparfantasi. Någon gång när det var måndag (eller möjligen tisdag) och folk tyckte det var för långt till helgen tyckte någon att man skulle kunna göra så att det blev den tid man ville. Tanken liknar någon sorts liten portabel, enkelriktad tidsmaskin. Man skulle kunna ha det tråkigt på måndag förmiddag och trycka på knappen och vips – fredag eftermiddag. Jag minns att jag sade:

- Då går det fort till pensionen.

De andra höll inte med alls. ”Det är klart att man inte ställer fram den så långt”. Men det vet jag att man skulle. Efter lumpen följer ( i de flestas fall) ett arbetsliv som i mycket går ut på att fantisera om semestern. Och visst skulle man trycka på helgknappen även då, när det kändes mottigt på fikarasten på tisdagen.

Snart skulle man bara uppleva helger, somrar och jular. (Som man dessutom skulle bli ganska blaise på.) och mycket snart skulle man stå där som gråhårig nybliven pensionär och till skillnad från alla andra inte ha rätt att fråga vart all den där tiden tog vägen.

Sådana saker måste man nog ha läst en viss mängd serietidningar (eller möjligen sett tvserieavsnitt) för att haja.

U.J.