Ord ord ord

Till det sämsta med min tillvaro hör dess ständiga vittnesbörd om språkets meningslöshet.
Det blir särskilt tydligt just nu när jag förväntas/tvingas skriva en sida om dagen på uppsatsen, fast jag verkligen inte tycker att mina tankar hittills förtjänar så mycket utrymme.
Luftslott i all ära: min tillvaro är byggd av papper. Mitt "arbete" består i att konsumera någorlunda stora mängder media och någon gång i månaden förväntas jag producera och då trycker jag ur mig lite mer media.
Så många ord. Så många sidor. Och som egentligen inte förändrar någonting. Hur många dåliga uppsatser, hemtentor och PM skrivs det här varje år? Hur många idiotiska meningar och fåniga avvägningar som får kritik på seminarierna men får passera. Och hur många som ingen ens bryr sig om att notera. Det fasansfulla med språket här är dess godtycke: Hur absurd en mening än är kan författaren alltid hävda att den på något sätt är korrekt och det finns egentligen ingen som bryr sig för det finns egentligen ingen som egentligen är intresserad av det som skrivs annat än som ett sätt att värna om arbetsplatsens rykte. (vilket knappast går att rädda.)

(Jag undrar ibland vad studierna egentligen gjort med mig. Jag har vaga minnen om att jag en gång var nyfiken och sanningsälskande. Det var förr. Numera utmärks jag främst av en stor feghet som jag kallar pragmatism. )

Men åter till orden. Det är ungefär som i Strindbergs Pelikanen (gick nyligen på radio). Den juridikstuderande sonen som druckit sig full och inte vågar bli nykter:

Nu går jag ut och dricker.... jag kan aldrig ta examen, jag tror inte på rättsväsendet; lagarne synes vara skrivna av tjuvar och mördare för att fria den brottslige [...] ett skrivfel, en bristande marginal kan bringa mig oskydlig i fängelse...

Hoppsan. Det stycket handlade visst om något annat. Men känslan är rätt.

U.J.