Kvällens låt: Den ökända hästen från Troja. (fast det är länge sedan jag lyssnade på den nu. Får bli imorgon när Sofia rest till vårgårda.)
Dagens ord: Sinnesinvalid. (Det borde heta så på finlandssvenska.)

Två tankar jag drabbats av de senaste dagarna.

Den första kom häromdagen då det var 300årsdagen av slaget vid Fraustadt och jag högtidlighöll det med att läsa en artikel om det i Populär Historia. Sedan det var klart bläddrade jag vidare till den obligatoriska Hitler-artikeln. (Populär historia håller sig numera med serier om andra världskriget, troligen för att locka fler manliga läsare i övre medelåldern.) Artikeln innehöll en del intressanta detaljer (tex att forskningen numera är någorlunda överens om att Hitler INTE låg bakom branden i riksdagshuset. Länge ansåg man det i ljuset av hur branden utnyttjades men nu lutar man åt att det var den stackars förvirrade anarkist som greps och avrättades för dådet. Han skulle hursomhelst knappast velat se följderna av sin handling.) och en del besynnerligheter (tex att Hitler sannolikt aldrig såg Diktatorn - jag har tidigare hört att han såg den två gånger) men framförallt återsåg jag något som jag sett förr i tredje-riketartiklar och som kanske är en del av förklaringen till att jag inte läser fler än jag gör. Den moraliserande tonen. Författarna älskar att använda meningar som "men åren i Hitlerjugend blev en skolning i ondska", "snart var Hitler en fullkomlig diktator" och "Det var först när Polen ockuperades när de allierade insåg att mannen inte var att lita på". (sista exemplet någorlunda autentiskt. De andra är pastischer.)
Jag håller naturligtvis med. Visst var han en fullkomlig diktator. Men varför ska jag då läsa samma mening en gång till. Och viktigare: vad är det för slö författare som förklarar för mig att regimen var ond istället för att illustrera det.
Jag har tidigare tänkt att Andra världskrigets stora "popularitet" består i att det dramaturgiskt liknar en drakdödarsaga. (Eller en roman av Tolkien för den delen.) Nu vill jag nog göra ett tillägg. När vi läser böcker om andra världskriget måste vi aldrig reflektera över vem vi ska heja på. Det är fullt tillåtet för författaren att driva sin linje från början och vi håller villigt med honom. På det sättet är nog de tjocka böckerna om Andra världskriget den sinnesslöaste läsning man kan tänka sig.
Var det där ett övertramp? Kanske. Farfar håller nog inte med. (Fast jag tror inte att det finns Internet i Himlen så läser han det här gör han det nog över min axel.) Fast visst. Jag beviljar gärna undantag från min dom för de som följde kriget med nålar på kartor medan rapporterna strömmade ur den brusiga radion, och ingen visste vem som skulle styra världen. Den som var med hemvärnet för att han var för ung för att ligga i beredskap har nog all rätt att betrakta kriget som sin generations stora äventyr (ett mörkt och farligt sådant.) Men han skulle fylla åttioett år i år så jag tror att en del yngre världskrigsfantaster tillkommit.

Den andra funderingen kom ikväll, fast det är möjligt att jag stött på den tidigare. Kommer allt självbiografiskt skrivande (och det är alldelles för mycket) ur ett behov av terapi? Med terapi menar jag inte att få utlopp för sina känslor utan att psykoterapeuten säger "Det är fullt normalt" eller "hur har du överlevt?" Ibland har jag kännt att "det här borde jag skriva en bok om någon gång, lagom maskerat" men då har jag egentligen inte tänkt på händelsens litterära kvaliteter utan på möjligheten att få läsa i recensionen vad tusan jag egentligen ska tycka om den.

U.J.