På spaning efter en kanonsk uppväxt

Sitter på högskolebiblioteket med huvudvärk och hypokondri. Borde dra mig hemåt och installera om virusprogrammet på min dator för jag vet inte vilken gång...

Till de senaste dagarnas tvivel hör plötsligt ett ifrågasättande av min läsning. Jag inser att stora delar av det jag hittills skrivit är "skräp" dvs hemmahörande i närheten av den populärlitterära fåran. Och när jag tänker på min ungdoms läsning kvarstår anklagelsen.

Vad läste jag egentligen? Var det mest kulturella Terry Brooks och det mest samhällstillvända Kulla-Gulla? Det finns listor som ligger i Ulricehamn och skräpar och jag får ransaka bokhyllan. När jag var yngre stoltserade jag gärna med att jag tyckte om att läsa, att jag läste mycket osv. Vad fick jag det ifrån? Troligen från slukaråldern, då jag köpt Narnia-serien billigt i början av nittiotalet. Den är koscher. Fick det mig att ursäkta allt annat? Indelningen i fin och ful litteratur är något jag fått lära mig ganska sent hursomhelst.

Jag vet dessutom att jag hade (och har) en viss misstänksamhet mot vissa drag i alltför tillvända/realistiska böcker. Dit hör skildringar av mänskliga svagheter och brister, som en utpräglad "handlingsläsare" har jag alltid föredragit handlingskraftiga "karaktärer".
Så en av ungdomens få ägda godkända böcker "Sofies värld" - betraktades som ett enastående kompendium att hävda sig med medan delar av historien om Sofie kändes lite onödig, främst att hon ju inte visste någonting, av berättartekniska skäl. (Det är f ö ett genomgående drag i Josteins böcker: föräldrarna börjar spärra upp ögonen och ana att barnen går på knark om det visar sig att ungarna snappat upp vad en domkyrka är.)

Var det allt? Inte riktigt kanske. Visserligen var det i början av gymnasiet men jag lärde mig faktiskt vad en novell var av Heidenstams Karolinerna (fast om jag någon gång i mitt bibliotekarieliv säger det offentligt kommer Göran Hägg att resa ned från Stockholm enbart för att ränna en vässad träpåle i mitt bröst).

Sökandet fortgår

U.J.