Eftersläntrare

Några kvarglömda saker efter gårdagens föreställning: Ett resande teatersällskap är skrivet av August Blanche, enligt programbladet den som åter gjöt liv i teatern, numera kanske hos ungdomen mest känd som den ene i radarparet Från Bibeln till Blanche. Pjäsen är skriven sisådär 1848, ibland av någon anledning kallad "fars" då "lustspel" passar bättre.

Jag googlade lite och upptäckte att någon annan också gnällt på stycket nämligen August Strindberg. Det kan läsas här.

Ännu ett plus går f ö till kostym och scenografi.

Pjäsen innehåller dessutom en kulturhistoriskt intressant detalj: när den unge skådespelaraspiranten rekryteras ombeds han deklammera något. I hasten kan han inte erinra sig något lämpligt stycke och teaterdirektören säger då:"Men någonting ur Hamlet kan du väl iallafall?", som om det vore det självklaraste i världen. Och det kan skådespelaren.
Saken är den att pjäsen alltså utspelas kring 1848 (även om inget åral näms, kanske på grund av oroligheterna) och att Hamlet inte varit känd en mansålder i Sverige. Teaterdirektörn själv skulle kunnat ha gått på sverigepremiären. Ändå antas hela pjäsen redan vara allmängods. Vilken succé det måste ha varit! Idag skulle man lika gärna kunna säga till en blivande skådis "men lite Becket kan du väl alltid, visa mig din Vladimir."
Nu är Blanches skådespelare mer åt det deklammerande hållet men medge att det är fascinerande.
Om nu Shakespeare slog ned som en bomb i teatervärlden, tvåhundra år försenad, kanske det också är en förklaring till att andra akten är marinerad i Shakespeare: här finns ett par scener ur Romeo och Julia och hela stycket knyts ihop av monologen om världen som en scen och varje man som en skådespelare med sju roller. (Varifrån kommer den nuigen?)
Dessutom nämns Hamlet någon mer gång under pjäsen.
Pjäsens slut anknyter dessutom löst till Stormen.
Nå, Master Bloom, där har du din påverkansångest. Från och med denna punkt kan man kanske erkänna det tunga arvet efter Shakespeare som ett inslag i den svenska kanon.

U.J.