Ett resande teatersällskap

Ikväll har det njutits kultur. Jag var nog för trött för jag hade faktiskt svårt att följa med: till exempel missade jag den praktiska innebörden i plundringscenen i början som sedan kommenteras flera gånger senare, vilket jag tyckte var en stor dramaturgisk miss. Så jag dömer nog orättvist.
Någon stor teaterupplevelse var det inte, även om DN:s ord ringer i huvudet och jag alltför ofta minns att det är Teatern vi skrattar åt.
För teater handlar det om, och det väl dramats styrka. Här kryllar av one-liners om konsten och teaterns förhållande till livet. Det stora problemet är nog att jag är trött på konstverk som diskuterar konsten. I varenda roman finns där en målarmästare, danstränare, clown, notisförfattare eller schackspelare som "är en symbol för konsten och konstnärens problem". Jag älskar när det iscensätts på ett lysande sätt men i många fall blir det bara en plågsam påminne om att det är det enda som konstnären begriper sig på. När en förläggare i en intervju listade klyschiga ämnen i debutantromaner stod "resor i u-länder och hur svårt det är att vara författare" som "tidlösa" ämnen på listan.

Skådespelarna kan knappast lastas, manuset är nästan 160 år gammalt och har visst kulturhistoriskt intresse men är ganska stelt och är musikal från tiden innan låtarnas syfte blev att föra handlingen framåt (här flyr rollpersonerna för livet men har ändå tid att sitta still och lyssna på ett fyllo som sjunger en visa om ett ställe han jobbade på en gång.)
Det är också dramatik från före dramturgin: ingen enskild bihandling spelar egentligen någon roll och när pjäsen tagit slut är man osäker på vad som hänt, om något hänt. Det unga paret har fått varann (utan alltför mycket krusiduller tackochlov men även utan att egentligen skildras), det begåvade syskonparet får framföra några RomeoochJulia-scener efter ett ganska meningslöst hemlighetsmakeri. Det unga paret ska lämna teatern men varför och vart är oklart.

Jag tror jag kan gnälla hur länge som helst, troligen helt orättvist. Stycket har sina ögonblick och handlingen och tematiken är inte helt ointressant (möjligen kan det invändas att den är mer intressant som synopsis än som färdig pjäs). Andra akten var också klart bättre, troligen delvis eftersom den är rumsligt och tidsmässigt enhetlig vilket ger ett annat tempo.
Innan alla tror att jag haft en riktigt plågsam kväll vill jag betona att det som pjäs är betydligt bättre än "Mamma Mia", som jag tänker skriva om och dissa någon annan gång.

En enkel regiändring hade jag föreslagit: pjäsen parodierar teatermanér men i nedtonad form är de skolboksaktiga tonfallen, de hyttande pekfingrarna och blickarna ut i publiken lika vanliga hos de som ska föreställa hederligt och teaterfientligt folk. Om de kunnat bete sig mer "naturalistiskt", om man kunnat visa hur teatern liksom är en kreativ galenskap. Hade jag varit mer positiv då?

Det är fascinerande hur jag sitter och myser när jag drar upp invändning efter invändning. Jag förstår mycket väl vad som gör folk till kritiker. Kanske gör kritiken att vi står ut med vårt eget sällskap.
Det finns hursomhelst något befriande med dålig dramatik (därmed inte sagt att kvällens föreställning var sådan). Jag tror jag någon gång sa något i stil med "bra dramatik är skönt för själen, dålig dramatik får oss att vilja hålla på med teater". Den (falska) känslan av att "det där skulle jag också kunna göra". Den väldiga lusten som väcks att riva kulisser, skriva om, ändra regin. Kanske går det att förklara utifrån Katharsis-begreppet: dramat är inte tillräckligt väl sammansmitt och reningen blir ofullständig. Därför dröjer sig frustrationer kvar som tar sig ut i form av konst.

Nej, detta är en kväll som jag inte kan placera på kvalitetsskalan. Mycket sjabblas bort, annat missar man. Men kvar och tittar på tittskåpet gör man, "utan svårt lidande" som farbror hägg skulle uttryckt det.

U.J.