Drömsamhället

Den har dagen har tänkts mycket ... annat, men nu ikväll tänker jag återigen lite på drömsamhället.
Vi lever i drömsamhället. (för tydlighetens skull ska jag påpeka att "dröm-" i det här sammanhanget inte har någon positiv laddning) och jag är hjärtligt trött på det. Vi är marinerade i drömmar och i varenda blaska - undantaget Post& Inrikes tidningar- möter vi någon "lyckad" människa som talar om vikten av att tro på sina drömmar, och hålla fast vid dem och inte låta någon sätta sig på en och Gud vet allt.
Barbados-Magnus gjorde tydligen något liknande utspel i någon skola strax innan han förlorade melodifestivalen.

Vad är det då för fel på drömmar och planer? Egentligen inga: det är bara det att de inte räcker till alla. Det finns inte tillräckligt många drömmar. (I harangerna om att tro på sina drömmar ser vi ett vackert exempel på den moderna individualismen där man talar till flera men anser att man talar till en enskild.) Hur många Drömmar finns det egentligen som vi uppmuntras att sträva efter? Det visar sig att de flesta exempel kommer från den "konstnärliga" sfären (hade de kommit från den akademiska hade min kritik nog sett annorlunda ut). Inte särskilt många.

Visserligen finns det fler artistiska drömmar än man kan ana. Jag tillhör kategorin misslyckade författare men tanken svindlar när jag tänker på hur många misslyckade deckar- och fantasy-författare det finns "längre ned i hålet". Och arkitekter, fotografer, jo listan blir ganska lång, även innan vi når den stora kategorin Musiker.

Totalt blir dock den möjliga artisteri-listan ganska kort. Det kan knappast omfatta stort mer än ett hundratal. Att fördela på den samlade ungdomen. Men även en lokal artist behöver åtminstone ett hundratal beundrare. på varje framgångsrik demo går det en stor hög ratade.

Många av dagens fjortisar, förlorade i visionen om det ljuva, häftiga, sedda livet, kommer att arbeta i affärer och i sjukvården. Och den här tillvaron ger inga redskap för att vara nöjda med en sådan lott. Vem vågar drömma litet? Vem vågar drömma om ett vanligt sympatiskt lite småtråkigt kontorskneg? Eller bara om att få plantera en björk på sin tomt?

Elitistiskt? Jante? Kanske. Men jag är nog framförallt en smula bitter. jag har själv klena redskap att hantera den grå verkligheten och snart kommer den att vara över mig.

U.J.