Tysk vår

Även om jag fallit djupt och förlorat mycket av min forna färdighet har den här våren innehållit en hel del tyskspråkig kulturkonsumtion som bådar gott för framtiden. Det började med Mio mein Mio på tyska för att jag inte iddes stå i kö. Sedan följde en tysklandsresa med god konst och god teater, även om jag inte talade riktigt så mycket tyska som jag hade tänkt mig. Idag var det dags för mandomsprovet: Valkyrian. Fem timmar (inklusive paus).

Jag får nog överlag säga att jag är mycket nöjd. Rentav har min bild av verket förändrats en hel del. Jag håller nu med om att alla hjälmar, brynjor och dryckeshorn ska bort, helt enkelt därför att de inte hemma i dramat. Wotan och Fricka (Oden och Frigg brukar vi kalla dem) bar 1800-talsinspirerade kläder, resten var ganska moderna.
Jag har nu svårt att tänka mig Brünhilde som hon brukar avbildas. Göteborgsoperans valkyrier är för mäktiga för att behöva rustningar. Jag har även svårt att tänka mig henne i kjol. Brünhilde är den skötsamma starka självständiga tonårsdottern som just blivit vuxen. Själv skulle jag nog låtit regin slå över och låta henne bli på gränsen till fräck och respektlös men regisören har valt att låta bli och det gjorde han nog rätt i.
Likaså de andra valkyrierna som kaxiga rikemansdöttrar med kjolar som slutar strax nedanför midjan och urringningar som slutar strax ovanför naveln. De som vet att så länge de följer pappas regelverk är de mäktiga och omöjliga att stoppa.

Men vi går handlingen i förväg. Först dimper vi nämligen ned i en mörk natt där vår skitige, slitne hjälte(?) Siegmund kommer instörtande på en gård, rakt hos fienden och rakt i famnen på en kvinna han förälskar sig i och inte tycker mindre om när hon visar sig vara hans förlorade tvillingsyster(!). (Enligt programbladet var liknande idealiserande av kärleksrelationer mellan lika personer vanligt, tex hos Goethe, även om jag mest uppfattar det som att konstnärerna ville tänja på sexualmoralen.) De får hursomhelst varann och rymmer ut i natten med det svärd deras gudomliga far lämnat dem.

Egentligen är den här akten högdramatisk, overtyren har en jäkla puls och det är hot om våld och lidelsefull kärlek hela tiden.

Ändå snarkade besökarna på båda sidor. Får man knuffa en okänd som snarkar under Valkyrian? Min syster fick hursomhelst nog och gjorde det.

När vi nästa akt plötsligt är förflyttade till gudarnas hemvist har publiken lättare att hålla sig vaken. Här möter vi Wotan, Brünhilde och Fricka. Det slutar med att att Wotan mot sin vilja tvingas ge Brünhilde order att döda Siegmund. Hon bevekas dock av denne och återgår till Wotans ursprunliga plan att låta sonen triumfera. Allfadern själv dyker dock upp och ser till att Siegmund dör. Brünhilde tar med sig Sieglinde (Siegmunds syster) och flyr för sitt liv.

När jag först kom till min plats och såg att tjejen till vänster om mig var ungefär i min egen ålder (ok, jag underskattar alltid min ålder numera. Hon hade säkert knappt fyllt tjugo.) tänkte jag "jäklar, en ung operaentusiast. Här gäller att vara skärpt och motaglig och sensibel och så vidare". Tjugo minuter senare sov hon och hennes mamma. Nåja, kulturen har något för alla: vissa får stora upplevelser, andra får lite tid att sova ut. Synd bara att folk snarkar. Nu när vi kom in i tredje akten var de inte där. Kanske hade de upptäckt några av de lediga platserna på parketten men jag skulle inte vara helt förvånad om de hade gått hem.

I tredje akten samlas Brünhildes systrar på väg till Valhall. (Som introduktion får vi nu äntligen valkyrieritten vars teman det anspelats på några gånger tidigare. Här var den dock inte särskilt stor i sitt sammanhang, även om den var en mycket lyckad inledning.)Hon kommer till dem och ber dem om skydd från Wotan som ska hämnas hennes svek. De vågar naturligtvis inte och hon får nöja sig med att skicka ut Sieglinde i skogen där hon ska gömma sig och bli mor till Siegfrid. Sedan kommer Wotan och ett långt familjegräl följer.

Han berövar sorgsen sin älsklingsdotter hennes guddomlighet och försänker henne i sömn bakom en eldmur (jfr Törnrosa) där hon ska sova tills Siegfrid kommer och väcker henne och tar henne till hustru.

Denna opera är alltså del två av fyra och redan här håller allt på att gå åt fanders. Under stora delar av föreställningen har jag svårt att förstå nassarnas kärlek till Wagner. Han skriver ju inte om något storslaget: redan i början av av första operan börjar världen bli en omöjlig plats och här i tvåan börjar Wotan längta efter Ragnarök. Det är dystopi. Det är apokalypslängtan. Men visst: här finns något för alla: det talas mycket om hjältar, den stundande undergången går att knyta till idén om renande stålbad och kanske kan Sieglinde när hon springer ut i skogen med skärvorna av Narsil - förlåt: Notum- uppfattats som en bild av det slagna Tyskland med möjlighet till revansch.

Om jag dock såg verket utan vetskap om wagners periodvis bisarra karriär och om hans enorma popularitet på trettiotalet skulle jag nog snarare se den som en existentialistisk, eller kanske antiexistentialistisk opera. Wotan är snärjd av de lagar han själv stiftat. Hans dröm om att få ordning på världen kräver en hjälte som är fri från allt och Wotan har själv lärt sin son Siegmund att rata gudarna. Även detta försök trasslar dock in sig i hans egna lagar och Wotan måste göra sig av med såväl sin son som sin älsklingsdotter. Det som står på andra sidan och motiverar detta är främst hedern och vikten av att statuera exempel för att upprätthålla respekten för auktoriteter, vilket i förlägningen är det som gör gudar till gudar.

"Det enda som är försvarligt med en kväll på operan är att den är heltigenom lögnaktig." Det stämmer förvisso väl in på det här dramat. Ingen kan tro på det. (Det finns inte heller någon alltför förfinad yttre handling. Inte någonting om "konstens svårigheter" så långt ögat når. )Men likväl är det mänskligt och det är stora känslor och konflikter som själver i salongen. Låt konsten vara lögnaktig. Jag är trött på dessa skenrealistiska böcker och inte minst filmer som lurar oss att tro att livet är något det inte är!

U.J.