En besvikelse, en triumf
Några kult-nummer har varit på drift en tid och nu när jag fick tillbaka dem och bläddrade förbi min artikel om utdelningen av förra årets upplaga av "Borås tidnings debutantpris" upptäcker jag att den ledsagande bilden är tagen av Andrzej Tichý. (Jag kommer inte ihåg hur den kom med men jag antar att redaktören hittade den någonstans.) Det betyder alltså att kult har ännu en kändis i medverkande-rullan och rentav innan Tichý blev känd (genom romanen "sex liter luft", som gav honom årets debutantpris) . En rolig merit om tidningen någonsin skulle återuppstå från de döda.
Igår var jag i Marstrand och prommenerade med släkten. Det tror jag faktiskt inte att jag gjort tidigare -åtminstone inte på turistvis- och det var trevligt. Framför Marstrands kombinerade rådhus och bibliotek står ett stort och spektakulärt träd. Det liknar verkligen inte en ek men kan ändå bäst beskrivas som en skrovlig ek var stam flera gånger delat sig i flera. Halva det lilla torget täckts av grenverket med ljusa knoppar och små blad. Vi kände inte igen det utan gick runt det och hittade en liten tavla på stammen som informerade oss om att trädet var en silverpoppel från 1800-talets slut.
Det var ett härligt träd, jag skulle gärna lärt känna det närmare och det skulle faktiskt göra det mycket trevligre att arbeta på Marstrands bibliotek (där den största hyllan lär vara "båtar och fiske") men jag blev ändå lite besviken. Silverpopplar: är det inte de träden som växer i konungens rosengård i Mio min Mio? De beskrivs inte i boken, man får bara intrycket av att det är något högt och ljust och organiskt och att de utsöndrar ett härligt ljud.
Det här trädet sjöng inte och jag hade faktiskt inte tänkt mig att rosengården skulle bestå av livsformer som finns också hos oss (även om jag själv misstänker att sorgfågeln är en ovanligt ledsen koltrast) .
Vetskapen om att det är så, att fantasin ofta är mindre än man tror och att jag haft fel i min bild av de silverglänsande mystiska pelarna i rosengården, framkallar en stilla sorg.
U.J.
Den utlovade dissningen är på väg, men livet är ganska kaotiskt nu.
Igår var jag i Marstrand och prommenerade med släkten. Det tror jag faktiskt inte att jag gjort tidigare -åtminstone inte på turistvis- och det var trevligt. Framför Marstrands kombinerade rådhus och bibliotek står ett stort och spektakulärt träd. Det liknar verkligen inte en ek men kan ändå bäst beskrivas som en skrovlig ek var stam flera gånger delat sig i flera. Halva det lilla torget täckts av grenverket med ljusa knoppar och små blad. Vi kände inte igen det utan gick runt det och hittade en liten tavla på stammen som informerade oss om att trädet var en silverpoppel från 1800-talets slut.
Det var ett härligt träd, jag skulle gärna lärt känna det närmare och det skulle faktiskt göra det mycket trevligre att arbeta på Marstrands bibliotek (där den största hyllan lär vara "båtar och fiske") men jag blev ändå lite besviken. Silverpopplar: är det inte de träden som växer i konungens rosengård i Mio min Mio? De beskrivs inte i boken, man får bara intrycket av att det är något högt och ljust och organiskt och att de utsöndrar ett härligt ljud.
Det här trädet sjöng inte och jag hade faktiskt inte tänkt mig att rosengården skulle bestå av livsformer som finns också hos oss (även om jag själv misstänker att sorgfågeln är en ovanligt ledsen koltrast) .
Vetskapen om att det är så, att fantasin ofta är mindre än man tror och att jag haft fel i min bild av de silverglänsande mystiska pelarna i rosengården, framkallar en stilla sorg.
U.J.
Den utlovade dissningen är på väg, men livet är ganska kaotiskt nu.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home