Låt er inte invaggas av Trollmor

 Jag har tydligen bloggat sedan 2018. Nu gör jag något åt det genom att publicera en annan text från 2018. Jag var väl på min tredje föräldraledighet och hade haft tid att reflektera väldigt mycket över vaggvisor...

I Mats Jonssons serieroman ”Mats Kamp” går huvudpersonen runt och söver sin dotter genom att sjunga ”Trollmors vaggsång” om och om igen medan han räknar ned/upp antalet troll för att hålla sig vaken. (Elva trollen, tio trollen osv.) Jag har hört talas om föräldrar som inte använder någon annan vaggvisa. Det gör mig alltid illa till mods. Är det upprepningen man vill åt föredrar jag att välja en visa eller psalm med många verser och sjunga den i halvtakt. För vad handlar egentligen Trollmors vaggsång om?

Trollmor är ett troll. Folkloristiskt sett handlar det inte om att hon har svans utan om att hon står utanför den kristna gemenskapen. Hon är en hedning och salighetens port är för henne stängd. Ungefär som den där uppteckningen om den osedvanligt onde gårdstomten som inte kunde uttala ordet ”själ” utan sade ”täl”.

Sången skrevs av Margit Holmberg. Kanske var det ren tur att att hon inte i stället skrev om ”hottentottmamman” som söver sina barn med obegripligheter. Skämtet hade funkat lika bra, bortsett från det där med svansarna, men då hade vi inte talat om den visan idag, annat än i avskräckande syfte. Nå, varelser som inte finns kan inte kränkas.

”Trollmors vaggsång” var nog aldrig tänkt att söva barn med. Visan trycktes första gången 1940. Mina egna föräldrar har antagligen inte blivit nattade till den. Verklig spridning fick den med ”Nu ska vi sjunga” 1943 där den stod insorterad under ”lekvisor”. Sedan fick alla barn lära sig den i skolan och eftersom den heter ”vaggsång” har den kommit att bli en.

I takt med att vi tappat bort gamla vaggsånger och att sekulariseringen sett till att vi inte kan fromma visor som ”Blott en dag” eller ”Bred dina vida vingar” längre har Trollmor kommit att ta allt fler marknadsandelar. Det lite grova skämtet har visat sig vara på vår bekostnad. 75 år senare är det vi som söver barn på det sättet!

Sjung gärna om trollmor någon gång ibland men bli inte trollmor. Ge dina barn de vackraste ord du känner. De är förhoppningsvis inte Ho-aj-aj-aj-aj-buff.

Swing It!

Jag hänger ju inte riktigt med längre. Är sällan först på bollen. Men nu har jag sett en film – Sving It, Magistern! (1940) och jag tror den kan bli en hit.

Den har bra driv i berättandet. Jag har sett om Lille Fridolf-filmerna på sistone och fast de stått sig rätt bra var den här betydligt svårare att stänga av för att gå och lägga sig. (Jämförelsen är väl lite orättvis för Fridolf-filmerna är episodiska på ett annat sätt men å andra sidan blir de faktiskt sämre ju mer övergripande handling de har. Fridolfs farliga ålder (1959) känns som jobb att se.)

Men som upprorsfilm är ”Magisterns” rykte betydligt överdrivet. Åtminstone om man ser till vad som händer i själva filmen. Hela lärarkollegiet tycker redan från början att den där swing-låten är ju klämmig. Det är bara rektorskan – som passande nog är den som bestämmer allt på skolan – som går i taket. Sedan får hon ägna filmen åt att bli argare och argare tills hon talas till rätta av sin bror och hör rätt låt vid rätt tillfälle. Sedan är hon snäll och därmed slutar filmen lyckligt. (Exakt hur omvändningen sker är intressant att fundera på, men tyvärr tror jag inte att det är så genomtänkt som man skulle önska, så här långt efteråt.)

Filmens mottagande lär ha varit en annan femma. Alice ”Babs” Nilson som i filmen är det sötaste och rekorderligaste man kan tänka sig fick finna sig att bli kallad ”jazzslyna” i pressen.

Någon större ungdomsrevolt handlar filmen däremot inte om. Ingen ifrågasätter vuxenvärldens auktoritet och motsättningen är långt ifrån oöverkomlig. Snarare är filmen ett försiktigt argumenterande för en friare fostran, lite som Pippi Långstrump fem år senare. Och framförallt en uppmaning till vuxenvärlden att knäppa upp en knapp och ta livet lite lättsamt. Sederna förfaller inte. De gamla visorna finns kvar, fast det är roligt att sjunga swing och skoja lite med dem.

Fast det som kommer att stanna längst hos mig är nog slutet. Inga får aldrig sin magister. Han har fullt upp med att flirta med en lärarkollega. Visst uppskattar han sin stjärnelev men hennes känslor betraktar han i bästa fall med ett milt överseende, vilket kommer fram under den avslutande förställningen. Inga sjunger ”Regntunga skyar” med äkta tårar på kinderna. Där någonstans är filmen nära att bli en cynisk betraktelse över hur artisters känsloliv utnyttjas i underhållningsbranschen.

Men sedan kommer rektorskan och gaskar upp Inga och ber henne sjunga ”Swing It”. Och det räcker faktiskt för att Inga – åtminstone för stunden – ska bli glad igen och slutet lyckligt. Hon väljer konst, karriär och skola framför romantiken. Det är viktigare att bli erkänd av en äldre kvinna än att få hångla med en inte fullt så gammal man. Känslorna upptar hon i sin konst. Det är nog det mest feministiska med filmen.

För övrigt:

Är det något visst med dessa 40-talsfilmer där det visst inte försiggår något världskrig men där man tar alla chanser man får att vifta med flaggor.

Har jag blivit mycket bättre på att känna igen gamla skådisar på senare tid. Det gläder mig.

Fattig mans Hjalmar Söderberg

En fredagskväll för en tid sedan. Jag är ute på lokal med jobbet. Vi avtackar en kollega med mat och present. Vi är inte så många men får lagom plats kring ett runt bord där alla kan prata med alla. Jag sitter med ryggen mot hörnet och god sikt över hela rummet. Då och då går blicken till ett par lite längre bort.

Killen ser jag knappt. Han sitter nästan med ryggen mot mig och skyms av en av mina kollegor. Tjejen är kanske 25, vacker på det där sättet man är i sådana här sammanhang. Jag är inte intresserad av att lära känna henne. Inte av att spana in eller fantisera något heller för den delen. Jag ser på henne för att försöka läsa deras situation. Jag undrar om de är på dejt, om de har trevligt. Om de tycker om varandra. Jag letar i minnet efter sådana där tecken som jag läst om men aldrig lärt mig på riktigt: Böjer hon sig fram? Skrattar hon?

När det där lite fumliga uppbrottet kommer då de ska få ordning på jackor och betalning och börjar säga hejdå fast de vet att de ska följas åt nedför trappan, har jag fortfarande inga svar. Men jag hoppas att det var en kväll de kommer att minnas. För jag har också insett att det där är en verksamhet jag aldrig kommer tillbaka till.

Det hör till bilden att jag aldrig dejtat. När Sofia och jag började gå ut var vi redan ett par. För många andra är det där att sitta mittemot någon över en portion finmat och ett tänt ljus förknippat med prestation. Att visa en god sida. Att bjuda till. Att bedöma den andra. För mig är det en lek. Att fråga. Att associera, spinna återkoppla. Utforska varandras tankar och världar utan större risk än att det kanske blir tråkigt en stund.

Det är borta nu och även om jag hoppas att min fru och jag kommer att kunna tala med varandra igen (det är alltid något barn som skriker eller något barn som sover) så vet vi mer var vi har varandra. Och även om det värsta skulle hända med mitt äktenskap så skulle jag inte bli ung igen för det.

Men när jag ser andra hålla på kan jag minnas den där lätta svävningen. Stearinljussken mot hud. Överraskade småskratt. Allt som är okänt. Allt som är möjligt.

U.J.